Om döden
Jag har under hela min uppväxt haft en ordentlig dödsskräck, och resonerade mycket kring döden från barnsben upp till sena tonår. I mina sena tonår filosoferade jag dock lite mer rationellt kring ämnet, och enligt förnuftet finns det ju faktiskt ingenting att vara rädd för, speciellt inte gällande att upphöra existera, vilket var det som skrämde mig mest. Men dödsskräcken fanns kvar trots att jag rationellt kunde avspisa den.
Väldigt nyligen så insåg jag faktiskt på riktigt att det inte finns något att vara rädd för. Jag kunde svälja mina egna rationella argument om att även om det visar sig att vi faktiskt upphör existera så kommer det inte att röra oss själva i ryggen när vi väl är döda.
Då kom jag till en ny insikt och rädsla, som egentligen är helt motsatt till rädslan över att försvinna. Nämligen; kommer jag bli tvungen att leva för alltid? Tänk om jag inte kommer ur det här förbannade livet? Tänk om det bara fortsätter och fortsätter. Tänk om man faktiskt fortsätter existera efter döden, fast på ett annat sätt än ens nuvarande existens. Detta kan ju faktiskt sluta i katastrof.
Jag kan inte längre relatera till att folk vill leva för alltid. Jag mår dåligt över tanken då det faktiskt innebär att man blir tvungen att alltid leva. I det universumet man hamnar i efter döden kommer det garanterat finnas begränsat med upplevelser, om du befinner dig där för alltid så kommer du hinna göra allt... Oändligt många gånger. Det kommer bli så olidligt tråkigt efter ett tag.
Jag vet egentligen inte vad jag hoppas på efter dödens inträdande, men istället för rädsla inför det känner jag en slags spänning och nyfikenhet. Hoppas bara det inte är oändligt.
Glömde bort lite av poängen med inlägget, minns att det var något mer jag ville ha sagt. För övrigt märkte jag att det snarare blev ett blogginlägg en en trådstart, men skitsamma. Någon som har något att tillägga? :D