Facebook har dödat romantiken
Jag är inte speciellt gammal, men tillräckligt gammal för att ha varit tonåring i början av 2000-talet. Det fanns många problem på den tiden. Ville man lyssna på musik medan man gick någonstans fick man ha en CD-spelare stor som en frisbee nerkörd i fickan. Vi hade även en socialdemokratisk regering.
Men det fanns också många saker som var bättre då.
En av de saker som fanns var en nyfikenhet på andra människor. Jag var nämligen ung före de sociala mediernas genombrott. Det fanns visserligen ”forum” på internet. De hette whoa, helgon, hamsterpaj osv. Där kunde man hänga och vara någon annan än sig själv. Det var skönt. Man kunde skriva eldfängda inlägg i olika diskussioner, man kunde tuppa sig mot andra medlemmar, fulragga på användare av det motsatta könet och en massa andra saker man inte skulle ha gjort i verkligheten. Nyckeln till denna frihet var att man var antingen helt eller halvt anonym. Jag kunde sitta vid datorn och tycka att ”hiphopanna_88” verkade vara en glad och förtjusande flicka. Jag kunde fantisera om hur hon såg ut, hur stora bröst hon hade, i vilken stadsdel hon bodde och vilka människor hon kände. Men ville jag veta detta, var jag tvungen att prata med henne.
Prata, det var nämligen någonting man gjorde i början av 2000-talet. Man pratade på riktigt med andra människor. Träffade man en ny person ute pratade man ansikte mot ansikte en stund, sedan fortsatte man kanske att prata på msn eller sms. Man var tvungen att prata för att kunna förstå andra människor och få veta vilka de var. Oavsett om det var ett ansikte framför en, en telefonlur mot ens öra eller en visningsbild på msn, så var det en långsam process. Man fick avtäcka den nya personligheten lite i taget. Musiksmak, favoritfilmer, skola.
Det var ett givande och tagande, lite i sänder kom man allt längre ner under ytan på en annan person i takt med att man litade mer och mer på varandra. Man skrattade igenkännande när man kom på att man hade en gemensam vän. Sedan pratade man om denne för att få veta om den andra personen kanske kände ytterligare personer som man själv kände. Det var ett långsamt men spännande arbete, lite som arkeologi.
Pratade man inte med människor, försvann de ur ens värld. Det låter kanske skrämmande, men på den här tiden kunde faktiskt människor försvinna. Man kunde sitta och prata ett gäng när någon plötsligt frågade ”undrar vad Josef gör nu för tiden?” Ingen visste, eftersom vi inte pratade med honom längre. Det var lite sorgligt, men samtidigt spännande att fundera på vad det hade blivit för människa av Josef. Någon gång i framtiden skulle vi kanske springa på honom, och då skulle vi prata om allting som hänt.
Sådan var den värld jag växte upp i. Sedan hände något. Jag minns att det var i början av 2007. Jag satt på ett internetcafé i norra Vietnam och drack starköl tidigt på morgonen och min polare Tobbe visade mig en sida på sin dator.
”Det kallas fejsbuck” sa han. ”Du borde gå med, det är rätt praktiskt. Det är jävligt mycket lättare att hålla kontakten med folk då.”
Så jag gick med. Och han hade rätt. Det var ett fantastiskt sätt att hålla kontakten med folk. Det var bara att ´adda´ och sedan kunde man se vilka vänner personen hade, vilken fest denne vart på och vilka utbildningar personen hade valt. Det var så fantastiskt effektivt att man knappt behövde prata med folk längre! Underbart!
Så nu lever jag i en ny värld. En ny och praktisk värld där man inte behöver prata med folk längre. Det är bara att gå in på fejsbuck och kolla av sina notifieringar. Jag gör det flera gånger om dagen. Henke, min klasskompis som flyttade till Stockholm, har köpt en lägenhet med sin tjej nu. De har dekorerat köket med blomkrukor.
”Fint!” kommenterar jag. Nu slipper jag fråga honom hur flytten har gått nästa gång vi träffas. Jag slipper till och med hälsa på honom. Jag har ju sett hur han har det. Jag vet precis vad som händer i alla mina vänners liv utan att ta ett steg från datorn. Och skulle jag av misstag få en ny vän, behöver jag inte prata särskilt mycket med denne. Det är bara att adda på fejsbuck och läsa på, så vet jag allt om vederbörande.
Allt får man ju förstås inte veta på fejsbuck. Känner man sig deppig och nere någon dag skriver man inte gärna om det. Man skriver inte heller att man är så jävla full när man ramlar hem mitt i lördagsnatten. Man skriver inte några oövertänkta politiska uttalanden. Man skriver inte om att man saknar en person så jävla mycket att man inte vet om man orkar leva längre. Man skriver inte om panikångestattacker, självmordstankar eller social isolering.
Skriver man om sådana jobbigheter är man ju vare sig attraktiv eller anställningsbar. Som den unga, målmedvetna gillar-att-möta-människor-karriärist man är har man ju både chefen och universitetshandledaren på fejsbuck. Då får man tänka lite på vilket intryck man ger. Man får offra lite för att leva i världens mest öppna och toleranta samhälle.
...
När jag var femton år gammal träffade jag en tjej som hette Caroline på ett sommarläger. Det var bara två veckor, men jag lärde mig mer om att leva på de veckorna än vad de senaste fyra åren lärt mig. Det var första gången jag fick uppleva kärlek. Känslan av att kyssa en flicka och vilja spy upp mitt hjärta i hennes mun. Känslan av hur väggarna föll ner över mig när hon inte var där.
Caroline bodde i en annan stad och jag kunde inte och fick inte träffa henne mer efter de där två veckorna. Vi pratade i telefon en del, men gled snabbt ifrån varandra. Hon är en dröm om kärlek och förtvivlan som jag sparar i min hjärnbark och vårdar ömt som grenarna på ett bonzaiträd.
Jag undrar ibland om Caroline har fejsbuck eller thwittärr. Antagligen har hon det. Jag vet vad hon heter i efternamn. Jag skulle kunna leta upp henne. Men jag vill inte. Det har jag bestämt mig för. Jag kommer aldrig att adda, followa eller ens goowgla henne, för jag vill inte att en dator skall berätta en massa saker om henne som hon inte har lust att säga till mig face to face.
Jag vill inte veta att hon jobbar med marketing och har en son på ett och ett halvt som heter Kevin. Jag vill inte se blomkrukorna i hennes kök. Jag vill inte se semesterbilderna från Koh Tao.
Det enda jag vill är att någon gång då och då få sitta packad på rödvin, minnas känslan av mina händer under hennes bröst och fälla en tår när jag tänker: ”undrar vad Caroline gör nuförtiden?”
Får jag inte prata med henne, så får det vara.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
|