I början av Januari 2014 låstes Whoa och du kan alltså ej logga in eller skriva något nytt i forumen. Innehåll i forum osv kommer finnas tillgängligt. Läs Mer »

Det skär i mig. Hela tiden.

Övrigt - Vardagsfilosofi

   

2010-07-13 20:42

Det skär i mig. Hela tiden.

Pappa dog i januari. Cancer. Elak sådan. I sju månader såg jag honom gå från en förhållande frisk 65-åring till ett tunt skal av den man han en gång var.
Jag insåg inte då hur läget egentligen var. Förmodligen ville jag inte det. Det var väl för... stort i brist på bättre ord.

När han dog kände jag mig tom. Men inte ledsen. På ett sätt var det skönt för att jag vet att han slipper lida längre. Ligga fullpumpad med morfin, andas med hjälpmaskiner och inte vara såpass medveten om världen runt omkring sig. Än mindre känna igen vem jag var.

Min pappa och jag hade kanske inte den bästa far-son relationen i världen. Faktum är att den var ganska kass. Han var alkoholist och var mer än ofta hårdhänt mot både mig och mamma. Storasyster lät han vara, varför vet jag inte. Kommer ihåg att jag en dag för länge sedan lovade mig själv att inte bli som honom, vara den exakta motsatsen, och då skulle nog allt ordna sig.

Efter begravningen tog jag en tid ledigt från jobbet men klättrade på väggarna hemma. Mest av tristess. Så jag började jobba igen. Jag lät helt enkelt bli att tänka på vad som hänt och hur jag egentligen mådde.

Nu, sex månader senare kan jag inte tänka på någonting annat. Hans sista ord till mig var ett vädjande "Hjälp mig."
Men vad kunde jag rimligen göra? Jag är en 27-årig pojke. Mjuk som gelé i själen och vill inte en människa illa. Varje vaken stund tänker jag på det. Varje sovande stund drömmer jag om det. Det river och sliter i mig då allting jag ser, allting jag är påminner mig om pappa. Det gör konstant ont. Det känns som jag vill skrika ut allting jag har inom mig. År av saknad av en fadersgestalt som vaknade bakfull och kräktes i handfatet samtidigt som han borstade tänderna för att åka till jobbet och komma hem full igen på natten.

På senare år blev det förvisso bättre med spriten och vi började komma närmare varandra, och sen det här. Det enda jag ser är vad som kunde ha blivit av våran relation, och hans glansiga ögon som tittar på mig och ber efter hjälp...


Jag vet inte vad jag ska göra... Vet någon?