En troendes tankar kring ateism
Jag är själv muslim och detta jag skrivit är ur ett islamiskt perspektiv. Det är ganska löst sammansatta tankar jag gått och burit på som jag bestämt mig för att skriva ner. Jag försöker alltså inte starta en debatt, ville bara dela med mig av lite reflektioner.
Jag har funderat väldigt mycket på frågan om ateism. Och jag har stött på olika argument för Guds existens. Ett exempel är ett kosmologiskt argument (känt som Kalam-argumentet), som bland annat säger att vi måste vara skapade i och med att oändlig regression inte funkar. Och om världen vore evig (till skillnad från skapad) skulle vi aldrig nå fram till nu, då det skulle krävas en evighet att nå fram till denna tidpunkt, etc.
Saken är dock den att även om alla dessa argument är väldigt intressanta, insåg jag att dom inte har så mycket med min gudstro att göra. Även om jag aldrig fått möjlighet att stöta på dom så skulle jag ändå tro på Gud, oberoende av dessa argument. Och även om någon ateist lyckas övertyga mig om att det kosmologiska argumentet inte håller i ljuset av modern vetenskaplig kunskap, så skulle jag ändå tro på Gud. Jag kan helt enkelt inte låta bli, av någon anledning. Det skulle därför vara ganska intellektuellt ohederligt att åberopa dessa argument då jag diskuterar med en ateist. Denna insikt fick mig att fundera ännu mer på denna fråga. En fråga som alltså handlar om relationen mellan tro och bevis.
Ateisten kräver nämligen bevis. Han säger att han kan tro på Gud först när han fått bevis för Hans existens. Saken är dock den att vi först måste komma överrens om vad det rent filosofiskt innebär att bevisa något. Alla är nämligen inte överrens om vad det faktiskt innebär att bevis något. Ateisten, i egenskap av naturalist/materialist, kommer att svara att empiricism är det enda rätta. Det finns dock ett par problem med detta. Först och främst tror teisten inte på att Gud är en materiell varelse. Därmed uppstår frågan: hur ska man kunna använda en metod (vetenskapen) skapad för att observera den materiella världen omkring oss för att förnimma Gud som inte är materiell? Ett annat dilemma i frågan är ju att min religion dessutom säger att livet är en prövning, och att Gud därför inte går att observera empiriskt (eftersom alla då skulle tro på Honom). Men det finns fler problem här. För även bland naturalisterna/materialisterna som anser att empiricism är den enda giltiga metoden för att nå sanningen om saker och ting så råder det oenighet. För att ge ett par väldigt förenklade exempel på hur det ser ut bland sekulära vetenskapsfilosofer: Du har positivisterna som anser att induktion och deduktion är det vetenskapliga sättet att ta reda på saker och ting, du har marxisterna som anser att historiskt materialism är legitimt, du har Freuds anhängare som menar att psykoanalys är vetenskapligt. Och sen har du Karl Popper som menar att falsifikationism är den rätta metoden, och att Freuds och Marx teorier är pseudo-vetenskap samt att positivism inte håller måttet. Sen har du Feyerabend som menar att vetenskap egentligen handlar om paradigm. Så enligt detta sättet att se på saken måste man, för att nå sanningen om Guds existens, alltså först utbilda sig i vetenskapsfilosofi så att man kan navigera i denna djungel av teorier kring vad det innebär att bevisa något, innan man kan nå sanningen om Gud. Men alla har inte den möjligheten (då utbildning kostar pengar, vilket alla inte har). Och hur är det med människorna som levde innan alla dessa teorier utarbetades (dom som levde innan Poppers, Marx och positivisternas tid); hade dom inte samma möjlighet att nå sanningen om Gud som vi har nu efter att mer kunskap har ackumulerats? Om man tror på en Gud som är barmhärtig och att Han därför gjort sanningen om Honom tillgänglig för alla så låter något sådant absurt. Ateisten accepterar såklart varken premissen att Gud existerar eller att Han gör sanningen om Honom allmänt tillgänglig. Men det vi nu diskuterar är en sådan gud. Jag tror på en sådan gud och om ateisten vill ha bevis för min partikulära tro är det ju densamma vi ska diskutera. Han kan därför inte kräva att jag ger honom empiriskt bevis för att "min" gud existerar då jag ändå inte tror på att denna gud skulle göra empiricism och vetenskapligt bevis sättet att känna till Honom då det, som sagt, skulle innebär att samhällets elit (dom som har tid och pengar för utbildning) har en fördel gentemot människor som har annat (såsom ren överlevnad) att tänka på. Jag hoppas att det är tydligt vad det är jag menar med detta. Kort sagt är min gudstro sådan att jag inte tror på att empiricism är rätt sätt att bevisa den, och därför uppstår en paradox om ateisten kräver empiriskt bevis för min tro.
Vi befinner oss därmed i ett dilemma. Om ateisten kräver att jag bevisar Guds existens empiriskt, innebär det ju att han kräver att jag ska bevisa existensen av en gud jag inte tror på då den gud jag tror på inte skulle låta tron på Honom vara avhängig en vetenskaplig utbildning eftersom denna inte är tillgänglig för alla. Dessutom är ju Gud inte materiell, och en metod skapad för observation av den materiella världen kan därför, per definition, inte användas för att ta reda på huruvida Han existerar eller inte. Så vad är det jag försöker säga? Att det inte går att bevisa att Gud existerar? Nej, det är inte vad jag menar. Det jag säger är dock att sättet att nå sanningen om Gud, att veta huruvida Han existerar eller inte, måste vara överlägset empiricism, och detta sätt, denna metod, måste vara allmänt tillgänglig.
Vad är då detta för metod? Jag tror att lättaste sättet att förklara detta är genom ett konkret exempel som även en ateist kan relatera till. Exemplet handlar om mord. Vi vet att det inte går att bevisa vetenskapligt att mord är fel. Detta eftersom vetenskap handlar om hur saker och ting är, och inte om hur dom bör vara. Att därför använda sig av vetenskap för att avgöra huruvida mord är moraliskt fel är som att använda en termometer för att mäta längden på något - det funkar helt enkelt inte. Men trots avsaknaden av bevis för att mord är fel, så tror dom flesta ändå på det. Varför? Därför att tron på att mord är fel är en intuitiv och naturlig mänsklig känsla. Därför, ur ett religiöst perspektiv, när en profet kommer och säger att mord är fel, så har människan ingen ursäkt att förkasta detta påbud. Man kan inte säga: "nä, jag måste nog först göra lite vetenskaplig research innan jag kan tro på att mord är fel", det kommer inte att räknas som en ursäkt på Domedagen. Detta därför att vi redan besitter denna tro, Gud har skapat oss på det sättet. Detsamma gäller tron på Gud. Den är något intuitivt och naturligt hos människan så att alla, oberoende av utbildning och ekonomisk status, kan veta att Han existerar. Det krävs ingen research.
Frågan som då såklart uppstår är: "om nu alla är födda med en intuitiv tro på Gud, hur kommer det sig att inte alla är troende". Det finns flera anledningar till detta. Innerst inne har alla denna tro på Gud (och den kommer fram om man exempelvis befinner sig i ett plan som håller på att krascha och man ber Gud att rädda en), men med tiden trycker man ner den, så att säga, och ignorerar den. Och eftersom man inte bejakar den, så blir man heller inte vägledd av Gud. Det vill säga: eftersom man ignorerar sin inre gudstro så blir man ignorerad av Gud (i bemärkelsen att han inte vägleder den personen till att tro på och följa Honom). Detta sker inte bara med tron på Gud, det sker även med andra sanningar som människor vet intuitivt, såsom exemplet med mord jag tog upp tidigare. Även om vi alla innerst inne vet att mord är fel så kan man med tiden ignorera denna tro och legitimera olika former av dödande (såsom terrorism eller en stats bombande av civila områden). På samma försöker vissa berättiga lögn, stjälande och så vidare.