Valfrihet = fångenskap?

Valfrihet = fångenskap?

Våra liv styrs av de val vi gör hela tiden. Överallt ska man välja vad som är bäst för en själv och vad som är bäst för andra, vi kallar det för valfrihet och ser det som en självklar del av vår demokrati. Men är obegränsad valfrihet detsamma som frihet, eller är det i själva verket en boja runt mänsklighetens fotled?

Redan som 16-åring ska man fundera över vad man vill bli och välja gymnasielinje, och på den vägen är det. Sedan kommer studielån, jobb, elavtal, tv- och telefoniavtal, pensionssparande, försäkringar... ja, listan kan göras lång.

Något som jag fastnade för i Karin Ekmans artikel i DN (som jag fick en hel del inspiration av) var det exempel hon tog upp kring hur barn luras till frihet. Man frågar dem om de vill ha gröt eller filmjölk till frukost och lurar dem därmed att de väljer själva, fast föräldern i själva verket begränsar barnets frihet.. Här kan man, precis som hon gör i sin artikel, enkelt dra en parallell till samhället och ställa sig frågan: gör makthavarna likadant?

Tänk om FRA-lagens förödande konsekvenser på vårt samhälle inte dränkts i saker som att ringa in och rösta på Melodifestivalen eller välja rätt telefoniabonnemang, vad hade kunnat hända då? Tänk om vi tvingas göra alla dessa banala val bara för att hindras från att hinna, orka eller ens kunna ta ställning i de riktiga valen som valfrihet en gång i tiden faktiskt innefattade?

Å andra sidan vore det helt befängt att ge upp all valfrihet vi har, det vore att gräva mänsklighetens grav, så det är där man har dilemmat. Jag har ingen direkt ledande fråga till er men undrar om ni håller med eller inte, om det finns mer negativa konsekvenser av det hela osv.