Att förlora en förälder

som allt annat knas som händer en i livet, man går vidare, finns inget annat man kan göra tyvärr

det är nog inte så kul, men naturligt. tror att det är ännu värre för en förälder att förlora ett barn, vad det nu skulle ha med saken att göra

Oj, alla hanterar väl sånt på olika sätt. Men att prata om det eller inte prata om det, umgås med familj och vänner. Ta en paus, varva ner. För att sen fortsätta framåt, döden är ju tyvärr en del av livet. Viktigaste är nog att inte gräva ner sig i det, att någonstans försöka ha distans till det.

Beklagar sorgen.

Antar att det beror också på HUR och NÄR föräldern har dött. Har hon/han dött av naturliga orsaker som hög ålder och i sömnen så är det väl lättare att smälta än om ens förälder hade dött i en bussolycka när de var 40.

Till att börja med vill jag säga att jag verkligen beklagar sorgen om du har förlorat en familjemedlem. Att förlora en närstående är oerhört jobbigt och tyvärr en sak som vi alla får uppleva någon gång under livets lopp.

Att känna stor sorg och saknad är en smärtsam process, men det går att klara av.
Tänk på att du inte är ensam. Det är många som lider med dig.
Att ha en bra vän som man kan prata med är väldigt bra. Och om man känner att det behövs finns profesionell hjälp att få genom psykologer o.s.v.

En sak till..Att isolera sig är ingen bra idé.
Att fortsätta med sina vardagliga sysslor kan vara ett bra sätt att skingra tankarna.

Hoppas det går bra för dig.

Var stark

Min pappa är döende och har bara dagar kvar att leva. Jag vet bara inte hur jag ska klara av att leva utan honom. Tror varje dag att han kommer att bli frisk igen trots att det skulle krävas ett mirakel...

Du tänker anorlunda när det väl har hänt.

jag har inte förlorat någon förälder. min sambos pappa däremot tog livet av sig förra sommaren så jag har bevittnat sorgearbetet på nära håll, även hur resten av hennes familj har hanterat det. jag kan väl inte ge så många konkreta tips på hur du ska hantera den sorg som du kommer att känna, det är ju väldigt individuellt hur man hanterar dödsfall...en psykiatriker är att rekommendera, det + familjens stöd och tidens gång är väl det som har jag hjälpt min sambo att gå vidare någorlunda. men det finns ju ingen quick fix för såpass tunga saker som för tidiga dödsfall...

Det går nog inte att klara till en början, du får vara beredd på en tid då allt rasar lite. försök se till att du alltid är omgiven av riktigt nära människor och var mycket med familjen. Ni går igenom det här tillsammans, så jag tror att det är bra att prata mycket med dem som en del i processen. De har ganska god chans att förstå hur du tänker och känner och i ett sånt här läge kan ni hjälpa varandra oerhört mycket. sen är det alltid bra om du kan prata med någon utomstående också, som du bara får ösa ut över och som inte försöker konkretisera eller lugna utan som bara lyssnar. Alltså: Prata, men tvinga inte dig själv till saker för tidigt. Tror det kan vara bra att låta det gå en tid först som är helt kravlös.. men om det efter ett tag fortfarande är lika svårt att börja prata så får du tvinga dig själv tills det går lättare. Det går nog aldrig helt över och tiden läker inte alla sår, men du hittar förhoppningsvis ett sätt att ta hand om dina sår så att de inte blir en lika framträdande och plågsam del av din vardag, men bered dig på att det kommer ta tid och ge dig fan på att klara av det.

Tiden läker alla sår!

Det gör även Weed! (ärligt, det funkade för mig)

Det är väl just sånt som är urdumt. En av mina närmsta vänners farsa gick bort, och min polare har inte gått i nån terapi och har vägrat göra så även fast han tycks vara i stort behov av det. I stället så kommer känslor fram på fyllan vilket resulterat i att han alltid hammnar i bråk och liknande, vilket har lett till att det knappt går att vara med honom när han är onykter.

Dock så är det rätt stor skillnad på THC och alkohol gällande hur man bearbetar känslor. Säger inte att det funkar för vem som helst, men det funkar bra för mig. Vet andra människor som faktiskt mår bättre av att supa ner sig när något hemsk har hänt. Men som sagt, det är väldigt olika från person till person.

I det långa loppet så är det väl aldrig särskilt lyckat att döva känslorna bara.

Att döva känslorna är inte ens något alternativ för mig.

Spendera varje sekund du kan med honom och gör det mesta av tiden som är kvar tillsammans. Jag känner likadant, jag vet inte hur det skulle gå till att leva i en värld där mamma och pappa inte finns men...man kommer väl i underfund med det till slut. Man gör det bästa av situationen och tänker att det bästa man kan göra är att göra tiden speciell för föräldrarna. Lämna det hela med ett leende istället för med enorm sorg, för det kommer ändå ikapp en senare.

Det är bra att du inte tänker döva känslorna. Det håller som bob sa aldrig i längden. Var med din familj och försök att ha någon att prata med. Och som sagt..var stark! Hur jobbigt det än känns i dagsläget kommer du att kunna gå vidare med tiden.

Alltså, jag tror att när den stunden väl kommer så inser man hur mycket mer vi klarar av än vad vi tror. Ja det kommer suga och göra ont som bara fan i helvete, men du kommer överleva det. Och om du låter sorgen ta sin tid och bearbetar den på det sätt som funkar för dig så kommer du även att kunna leva med sorgen på ett bra sätt. Den försvinner ju aldrig men den blir mindre, och hanterbar. Det farliga är ju när man dövar känslor, och den kommer ut på andra, mindre bra sätt som exemplet med kompisen som tog ut det när han var full här ovanför. Mina föräldrar (och många andras) har ju förlorat sina, och de lever och mår bra. Går gör det, men suger gör det också.

Pappa somnade in igår...

Det var verkligen fridfullt.

Beklagar sorgen, hoppas han levde ett vackert och fint liv.

Beklagar sorgen...

sånt här är alltid förjävligt, jag känner med dig,
v.i.f

Tack

<3

Uj, beklagar sorgen.
Min pappa dog för ni år sen och det är tufft och kan fortfarande hända att jag tänker: "Det ska jag säga till pappa" eller liknande och sen kommer man på sig själv liksom.

Jag beklagar också verkligen sorgen och känner med dig.
Hoppas allt går bra för dig!

min mamma dog 2007 och ja, det är tufft. har varit nära att göra dumma saker men jag går hos bup och det är inte förrän nu jag börjar vakna till "liv" igen. skulle egentligen vilja skriva massor i det här inlägget men jag orkar inte det. men jag ville bara säga att man klarar det, jag tänker en tanka som alltid hjälper mig. "vad skulle mamma vilja?", att jag mådde dåligt hela tiden eller försökte kämpa tillbaka?

beklagar sorgen <3

Blir det "lättare"/"bättre" efter begravning?

Det är nog jätteolika, som allt annat vad gäller dödsfall.. För mig (min pappa dog 05) kändes begravningen som en vacker och hedrande "tillställning". Men jag kan nog inte påstå att det kändes bättre eller lättare efteråt, det var iofs skönt att "ha det gjort", det är ganska mycket som ska göras inför en begravning och det kan bli ganska jobbigt att behöva tänka på blommor, vart han/hon ska begravas, dödsanonser osv.

Det som hjälpte mig var dels mina vänner som stälde upp och även att jag gick till en kurator på LAH efter att han hade dött. Jag tog även några månader ledigt (det var sommar och jag kunde klara mig utan sommarjobb).

Jag beklagar din sorg och hoppas att det går bra för dig. Det är jobbigt som fan men det blir bättre. Sorg blir till saknad.

Jag har varit på en begravning, min farfar. Det kändes bättre efteråt, är väl olika, men tror att du också kommer att tycka det. Det känns mer avslutat eller vad man ska säga.

Beklagar sorgen verkligen.
Som många har sagt innan, håll inget inom dig utan släpp ut det. Man blir galen annars.

För att besvara din fråga igen, tror du kommer må bättre.
Ta hand om dig!

Tack för all omtanke!

Ska börja gå hos en terapeut för sorgebearbetning. Tror att det blir bra.

Man klarar det... det tar tid att smällta, men man måste se till att inte stressa med sörjandet...jag tog den tid jag behövde... även fast de e flera år sen nu, så tänker jag på min pappa varje dag... saknar honom så mkt att jag blir tokig ibland

min pappa gick bort for tva ar sedan och det gor fortfarande fett ont.

kommer pa saker vi skulle kunna gora, prata om och osv. pa allt det fina fick ha ihop och allt som vi inte fick chans att gora. kanns bara orattvist

jag har fortfarande inte kommit over det och kommer aldrig att gora det. jag har dock lart mig att leva med sorgen och uppskatta det jag fick med honom.

vissa dagar ar battre an andra. jag rekommenderar ocksa att man pratar med nagon, kanns skont att fa grata tills man inte grata mer. prata tills kaften gor ont och bara fa alta

Jag förlorade min pappa när jag var 12år, det var så fruktansvärt jobbigt!
Den första tiden grät jag dagligen, förlorade all aptit och kunde inte äta (gick ner ca 10-12kg på 1-2mån.), jag tappade all livslust.. Allt var skit. Det var så jävla svårt att förstå,
Jag hade ju förväntat mig att han skulle finnas där när jag tar studenten, gifter mig, får barn och allt sånt där. Det va så jävla svårt att fatta att han var borta.
Strax efter det hamnade jag i ett drogmissbruk också, jag ville bara fly från allt.
Jag tyckte att allt var så jävla orättvist, det är väl inte rättvist att ett 12årigt barn ska få leva utan sin pappa?..
Han dog några månader innan jul, hela den julen var förstörd,
alla bara satt och stirrade mot dörren - vi väntade på att han skulle komma genom dörren med sitt underbara leende.. men han kom ju aldrig..
Men allt jag gör nu, gör jag först och främst för han, jag vill att han ska vara stolt över mig,
och det ger mig kraft till att kämpa vidare.
Nu har det gått snart 5år sen han dog, och allt blir bättre och lättare hela tiden.
Jag brukar tänka:
"Sörj inte över att han är död, utan glädjs utav att han funnits!"
Han lever i alla fall vidare i mitt minne och i mitt hjärta! <3

det suger att förlora en föräldrar men jag förlorade två, min mammas själ dog tillsammans med min pappa, trots att han var skit!jag saknar den mamma jag växte upp med

Nu när det gått några månader, hur känner du dig?
Jag förlorade själv min far för 8 år sedan och det jag kan säga är att det blir lättare med tiden.
Jag vet inte om det finns någon speciel process som gör att det går snabbare eller lättare men en sak är säker att man ska bearbeta det och tänka på allt man gort tillsammans, min far tex var narkoman och inte en vidare far men idag känns det endå ganska bra, jag har ju gått igenom både dom goda och dåliga sakerna med han under alla år och ja bästa läkemedlet är tiden.

Jag förlorade min farmor för ca 1år sen.Hon va mig jätte nära mig.Jag växte upp vid henne och farfar.Det är inge kul när jag va hemma och det ringde på telefonen och dom sa att farmor hade dött.Så fick man åka ut till farfar och va vid han i ca 1-2veckor det va rätt skönt att kunna prata med.Sen vid begravningen så försökte man hålla sig från och grina men sen kolla man på kistan och sen på farfar så såg man hur ledsen han va så då brast det.Men man ska aldrig va rädd att visa känslor.Så nu har hon det bra där hon är det vet jag.Det är va ju en lättnad över att hon inte dog plågsamt att hon dog hemma som hon ville.Men man tar det ju olika från person till person.Men en sak är att man ska alltid prata med familj/vänner om det som hänt då blir det mycket lättare.Man ska gå vidare.Det gjorde inte jag fören ca4 månader efter det.Dom månaderna mådde jag skit och vill aldrig ha till baka dom månaderna.
Men hon finns kvar i mitt hjärta!

Förlorade båda mina föräldrar på rätt kort tid.Cancer,båda två..vet inte om det finns något som jag kan säga som hjälper dig med det du går igenom just nu..Tungt svårt jobbigt och pretty shitty..Man lär sig leva med det,tyvärr..Man plockar upp bitarna och sätter ihop sig själv...Lite mer trasig och inte ett dugg klokare..Ta vara på den tid som Du och din Pappa har kvar..Huggs

tiden läker fan heller alla sår.

I mitt fall så handlar/handlade det mest om att vara lika överjävlig som mor min var. Sedan hjälpte det självklart att starta eget företag och göra det hon drömde om.

Forlorade min pappa nyarsafron till 08 Fruktansvart. Han var friskt, det var iaf vad vi trodde tills han foll o slutade andas efter bara nagra minuter. Det gar aldrig riktigt att komma over det, jag tanker pa det varje dag o kommer aldrig sluta sakna honom. Men daremot lar man sig leva med det, lidandet.. sorgen. Det som gor mest ont nu ar nog att se min mamma sa sorgsen. Maste saga att LilSho0rty tankesatt ,

Sörj inte över att han är död, utan glädjs utav att han funnits!

" e nagot som har fatt mig att inte falla ihop..
manga har kommit med bra forslag om hur man gor for att inte ga under. For mig var inte na psykolog na bra alternativ. Att prata med vanner kandes bara jobbigt sa jag tror att ja mest , aven om ja pratade med vanner, forsokte bearbeta det genom tankar.. Det finns absolut ingenting som kmr ta tillbaka honom men jag forsoker som LilSho0rty namnde gora honom stolt med allt jag gor..

om du kanner att du vill prata mer om d Victoria F27 . sa ere ba skicka ett mess ..

Döden är något vi alla kommer möta och den kommer aldrig bli rättvis tyvärr..
Min pappa gick bort dagarna innan min skolavslutning -05, hans kroppspuls åder sprack så allt la bokstavligt talat av. Jag kan fortfarande tänka att det var så orättvist att just han skulle gå bort, för han åkte in två dagar tidigare i vad dom trodde var hjärtinfarkt så han skulle kommit hem den dagen han istället dog.

Varför jag känner att det är så orättvist är för min lillebror som bara hann få 3 år med sin pappa, jag hann iaf ha honom som pappa i 18 år..

Jag lyckades bearbeta det genom mamma o världens bästa vänner, annars hade jag nog flippat totalt då vi stod varandra sjukt nära..

Vad folk än säger, ta den tid du behöver för även om såren aldrig läker helt så kommer du iallafall att kunna leva med det..

Marcooling, jag förstår vad du menar. Att gå till en psykolog kändes fel för mig med tanken "varför gå och prata med någon som får betalt för att lyssna?", men som sagt.
Alla är vi olika och bearbetar jobbiga delar i våra liv på egna sätt.

Må väl..

mm hit em movement.. min pappa dog av samma skal...

det dumma är att man tar sin familj för givet, en dag finns dem inte längre..ta vara på tiden :/

Beklagar sorgen victoria det är väldigt svårt att förtränga sånna saker du borde spänndera mer tid med din pappa nu innan det är försent. Visst du kommer att känna ett stort tom rum när han försvinner men du kommer ha kvar alla finna minnen som ni delat.

OH fy...jag har tänkt på och fruktat den dagen ända sen jag var liten...jag har oerhört svårt att acceptera att det är livets gång..sen kan man ju dö före sina föräldrar, men jag vill varken att de ska behöva uppleva den smärtan eller att de ska lämna den här jorden utan mig. Speciellt min mamma, jag går runt varenda dag och räknar ut hur många är jag kommer vara när hon eventuellt kanske lämnar mig osv fast det kan hända när som helst..får ångest bara jag tänker tanken..Helt sinnessjukt, jag skulle inte alls klara det. Frågan är inte HUR folk klarar det, utan OM dom gör det....

liv han ger och liv han tar, skuld till döden är allt han har

Vila i frid pappa (1962.01.05 - 2009.06.01)

Sabrin

Helt sinnessjukt, jag skulle inte alls klara det. Frågan är inte HUR folk klarar det, utan OM dom gör det....

man klarar mycket mer än man tror.

Vår pappa dog i oktober förra året.
Han blev 47 år.
Dog av en massiv hjärtinfarkt som tog honom bort från oss på bara några sekunder.
Det gick snabbt och vi var inte alls förberedda.
Han var inte sjuk, har aldrig varit sjuk.
Han bara dog.
Han var på jobbet, kände sig lite hängig bara.
Åkte hem, satte sig i soffan..och dog.
Det var max en timma efter att han kände sig lite hängig.
Så snabbt kan livet tas ifrån en.
Helt ofattbart. Och sjukt jobbigt.
Att tiden läker alla sår är ett uttryck som jag verkligen avskyr.
Det stämmer inte. Sorgen och saknaden finns alltid kvar. ALLTID.
Jag kommer nog alltid få samma hemska, panik liknande känsla i magen när jag besöker ett sjukhus, när jag tänker på pappa, när jag besöker hans grav.
Men man lär sig leva med det, man måste lära sig leva med det.
Men inte fan läks det några sår i bröstet för det.

Det blir bättre. Men jag kan fortfarande behöva övertyga mig själv om att han är borta. Det tar tid att acceptera och förstå. Om det är något som är svårt att komma över så är det att pappa inte kommer finnas med i framtiden. Han var inte där när jag förlöste hans första barnbarn. Han var inte med på hans dop. Han kommer inte vara med när han växer upp, när vi ska fira jul. När och om jag gifter mig. När mina bröder tar studenten. Ja, allt sånt.
DET är sånt som gör det så svårt att gå vidare.
Och inte minst när man ser mamma göra sånt som dom brukade göra tillsammans.
Men det blir bättre. Men får hitta nya sätt att handskas med saker och ting.

Jag upplevde tiden mellan dödsdagen och begravningen som allra tuffast.
Då gick jag som i en bubbla och visste knappt vad jag skulle tro eller tänka.
det var skönt att få ta farväl, man fick det bekräftat på ett sätt under begravningen. Även om begravningen var något av det tuffaste jag någonsin gjort.

det finns så mkt jag skulle kunna säga.
Men då blir det en bok av detta inlägg.

Ha =) såg nu att jag hade skrivit att han inte var med när jag förlöste hans första barnbarn. Just där, mitt i allt ville jag naturligtvis inte att han skulle vara.
Jag menade ju såklart när vi kom hem..och jag fick visa upp min lilla pojke för första gången.