Obehaglig dröm..
Lagom skrämmande..
..låg isängen och försökte somna lite halvt, ska jobba imorn. Hur som haver iaf så drömmer jag om att jag är i en lägenhet, högt belägen i huset, 6e våningen nog, kändes bekant samtidigt som det var helt nytt, det är sommar och lite halvmörkt, förmodligen senkväll och man har den fattiga ljuset som man även har just nu.
Lägenheten är nedsläckt så ljuskällan är det svaga ljuset himlen ger och kommer in via fönster som har inget skyddat insyn. Så man kan smått orientera sig men inte mycket mer. Jag förbereder mig för att gå och sova, men gör inte det riktigt för att någon jag känner är på väg hem till mig, personen ska snart vara framme, då kan jag sova. Den vetskapen finns och är riktigt påtaglig.
Närvarokänslan är såpass påtaglig att man börjar känna en närvaro på riktigt, jag stiger upp och irrar runt i lägenheten, ingen där, känns som att någon kommit in via ytterdörren till lägenheten och jag får för min inre blick att lägenhetsdörren är öppen, halvglänt så man ser trappor utanför, som går uppåt och neråt. Samma dunkla ljus utanför.
Går och kollar, dörren stängd, medans jag är i korridoren får jag tanken och titta in i sovrummet, vid dörröppningen får upplever jag en rörelse som går igenom rummet, men inte som en skugga eller något så verkar det som en ljusfördunkling av ett område som rör sig igenom rummet. Det går snabbt och jag kan inte koppla det för fem öre vilket min hjärna försöker intala som en inbillning bara, logiskt värre, sådant existerar inte.. vad sådant är vet jag inte.
Men i och med detta blir känslan av den öppna lägenhetsdörren och närvaron mycket starkare så jag går ut i hallen igen. Trots att jag ser att dörren är stängd så är den öppen samtidigt, jag upplever två stycken samtidiga realtidsupplevelser, säg att man är i två parallela universum samtidigt man ser samma sak, ena dörren är öppen andra stängd och man ser på båda att det är sant och att det är falskt.
Jag övertygar mig själv att det kan inte vara öppet, och ännu ett jag påpekar, att det måste vara en dröm, men så gör närvarokänslan känd igen riktigt kraftigt och helt plötsligt dras jag mot dörren och trycks ner i ett hörn i hallen vid ytterdörren. Jag är i chock några sekunder, men sen repar jag mig och vad jag ser är ingeting, jag försöker röra mig oförmögen, jag försöker skrika, oförmögen. Jag tar till styrka och försöker skrika av hela min kraft, jag misslyckas i början men jag känner att ansträngningarna resulterar i mer och mer ljud, problemet är att jag får inte den mängden ljud ur mig som jag ska få vid dessa kraftansträngningar, istället låter det som ynkliga ylanden, förstörd röst... nästan spökligt. Samtidigt som det verkade som att jag inte andades och därmed fick ingen kraft till och skrika.
Hjärnan kämpar med att vad är det som händer, det här är inte realistiskt, det finns inte spöken, det går inte till så i riktiga världen, du måste drömma, vakna upp VAKNA UPP, helt plötsligt blir jag tillräckligt klar i bollen och inser att jag är i min lägenhet och faktiskt är i min säng och drömmer, men kroppen är halft paralyserad, jag försöker resa mig rakt upp ut ur sömnen och sängen, men klarar inte av att röra mig på flera sekunder, känner paniken krypa på, men vips så har jag rest mig till hälften med kroppen, oförmögen och röra armarna och benen som tar ett par sekunder till och få ur paralyseringen, hjärtat dunkar i 180 och hjärnan är överaktiv, annars känns kroppen riktigt bra. Steg upp för att lugna ner mig innan jag försöker sova igen...
Det sjuka är att närvarokänslan gjorde sig påmind även efteråt och var riktigt spooky. Jag är rätt skeptiskt till det övernaturliga och vart spookad riktigt illa av detta väsende som jag upplevde.
Fick nyligen reda på att mamma blivit diagnostiserad med sömnapne... måste läsa på symptomen lite mer och eventuellt konsultera en läkare om detta, för denna känsla av andnöd/kvävning kan vara ett resultat av sömnapne antar jag och det hela upplevs nästan som hallucination och syrebrist gör just sådant.
Men medans jag skrev det hela så fick jag genomgående känsla att när jag var orärlig i hallen där oförmögen och skrika trots mitt bästa och ingen lufttillgång som om en osynlig ogenomtränglig skinna var på mig... att jag var död och fången i min egen kropp.
Aja, tar och dricker en kopp thé och ser på en skräckis och försöker somna igen..
Någon som haft sömnapne vid unga år här och kan berätta lite egna erfarenheter, har ni fått mardrömmar..?