"perfekt"...en illusion?
Sitter lite lagomt söndagsljummen i skallen här och funderar lite.
Det jag funderar lite över är definitionen av "perfekt".
lite frågor som ni kan besvara för att höra er syn på saken är följande:
Vad är innebörden av perfekt för dig?
Hur uppnår man ett tillstånd av det "perfekta"?
Går det ens att uppnå ett sånt tillstånd, och isåfall, Kan man isåfall lära sig att uppskatta det på ett sådant sätt att man inte direkt börjar leta efter nästa "perfekta" sak?
Är det inte helt enkelt så att man aldrig kan nå det perfekta? För när du väl gör det så är det inte längre perfekt? Alltså att man använder sig av sin längtan efter något för att stilla sin rastlöshet? eller hur fan ska jag förklara...söndagsmummel på hög nivå här känner jag.
Iaf, det jag för egen del har kommit fra till är att det pefekta existerar enbart som ditt get hjärnspöke, när du vä har nått det som du inför dig själv har målat upp som det perfekta, så kan du ändå aldrig få njuta av segerns sötma, för en stordel av varför det just "den grejjen" skulle var perfekt för dig, låg i att den inte låg inom ditt räckhåll?
Och, ja, självklart så finns det perfekta bilar hus etc etc, men här letar jag lite mer efter "perfektheten" som något mer (ursäkta hippiesnacket) Andligt, alltså hur du påverkas av det i ditt eget state of mind, är det nånting hållbart? letar man inte alltid efter nya utmaningar? Är det bra att sträva efter det perfekta isåfall? Hur bör man förhålla sig till det perfekta? jaja, mycket snöeri nu, ni får väl fylla i med frågor om ni inte förstår.
Ville väl inget särskilt med det här inlägget, lite fummiga tankar bara som kan vara kul att klura på ibland... jaja.