Prata med psykolog?

Jag tycker det är fett jobbigt. Hade en psykolog som var helt slut i huvudet. Var nära på att slå till honom, men jag bara skrek och drog därifrån. Vad jag än sa, ville han få till att jag haft en dålig barndom och att mina föräldrar varit elaka/slått alt utnyttjat mig. Har haft en perfekt barndom. Kan inte önska sig en bättre så blev ju jävligt sne.

Om jag berätta något och sa i slutet "du fattar vad jag menar" så svara han alltid "nej, jag förstår inte, berätta för mig" och var allmänt dryg. Fick spel efter 30 min när han hela tiden ville feltolka allt och till att mina föräldrar gjort något mot mig av någon jävla anledning.

Mysko, låter ju riktigt illa.
Man får kanske pröva sig fram tills man hittar någon som man klickar med.

Det var iofs under en utredning på sjukhuset.

Sen går jag och snackar med en annan psykolog som är skitbra. Tyvärr kan det kännas som att psykologerna bara sitter och lyssnar enbart för cashen och inte för att de är intresserade av att hjälpa en. Har bytt psykolog några gånger tills jag hitta en bra

jag går nu hos min andra terapeut. bägge har varit under utbildning till psykoterapeut eller psykolog när jag gått hos dem och det har från min sida varit helt självvalt bägge perioderna. till att börja med är det väldigt viktigt att personkemin stämmer, eller att man känner att man är på samma våglängd, att personen ifråga lyssnar och förstår vad man säger. för det är jävligt jobbigt, vissa gånger går man bara dit för att sitta och gråta i 40 minuter utan att ha något, vad det känns som, vettigt att säga. men i det stora hela så innebär de där 40 minuternas gråt att man bearbetar saker som gör vardagen väldigt mycket enklare. vad du vill prata om är helt upp till dig och om psykologen är någorlunda vettig är det det första ni tillsammans försöker ta reda på, vad du vill jobba med och varför, oavsett vad det är.

Ok, hur är det man kommer i kontakt med dem, telefonkatalogen typ?
Är det jättedyrt att gå?

om du går till någon som är under utbildning kan det kosta allt från 150 kronor och uppået 400. sådana erbjudanden finns ofta att hitta på anslagstavlor på olika universitet och högskolor men då gäller det att verkligen kolla upp så att dom är seriösa och ger ett seriöst intryck. sen finns det oftast mottagningar på högskolarna som har psykologutbildningar, bara att kolla på deras hemsidor.

Ok, tack för tipset!

Art_Kills P1

Jag har haft kontakt med terapeuter och psykologer. Har lite samma problem som dig att jag grubblar å tänker sjukt mycket men säger aldrig till någon om hur jag mår,stänger in mig själv totalt. Jag har alltid ångest innan jag ska träffa terapeuten/psykologen men efteråt så känns det härligt att ha fått prata med någon.

hittar man rätt är de ju strålande. men det har handlat mkt om rätt personkemi för mig. har gått till kuratorer genom vårdcentralen. tog tre kuratorer innan jag hittade rätt, men då hjälpte de verkligen.

Är det kanske en spirituell kris som du upplever? Isåfall good for you.

Annars så kontaktar du din psykiatriska öppenvårdsmottagning för tidsbokkning så får du komma dit och snacka med nån gubbe eller gumma. Om du nu bor i haninge som det står på din profil så har du ett nummer här:
08-606 17 45 Jourteamet Ankaret Haninge Öppenvård, Psykiatrisk klinik sydöst (dygnet runt)

Vill du prata på  telefon så finns det några nummer:
Nationella hjälplinjen 020-22 00 60 (måndag - torsdag 17-22, fredag-söndag 17-24)
Röda Korsets telefonjour 0771-900 800 (måndag - fredag 14-22, lördag - söndag 09-21)
Jourhavande medmänniska 08-702 16 80 (alla nätter 21-06)
Jourhavande kurator 08-702 14 80 eller 112 (alla dagar 15-03)
Jourhavande präst 112 (alla nätter 22-06)
Jourhavande kompis (för dig upp till 25) 020-222 444 (måndag till fredag 18-22, lördag till söndag 14-18)
Bris (för dig upp till 18) 0200-230 230 (måndag - fredag 15-21, lördag - söndag 15-18)

Var det typ det du undrade?

Shakes P21
Ja, jättebra. Det var det jag vill veta! Danke.

Art_Kills P21

Det jag undrar är väl om det är bra, skönt att kunna få prata ut om sina tankar och allt som man vill prata om?

du undrar alltså om det e skönt att få prata om sig själv och sina tankar?

jag skulle aldrig træffa en psykolog, før mig ær de bara vanliga mænniskor, och jag vill inte gå till en fræmmande mænniska, tror den enda hjælpen får du av dig sjælv ændån, innerst inne vet nog alla vad som måste gøras, stæng in dig i en vecka eller så lång tid det tar bara, oyeah

den bästa psykolagen jag haft var en gammal narkoman som hade sett livets alla sidor dvs bra och dåliga. Det är jävligt kloka människor även om vissa är lite väl brända men svar och liverfarenhet det har dom! lycka till med tankarna

Jag har gått hos ca. 10st olika psykologer och kuratorer under flera års tid.
Jag tycker att det känns skitbra för tillfället, min psykolog är jätte trevlig och vi kan prata om allt. Men jag har haft vissa psykologer som varit skit..
Det gäller att hitta någon bra psykolog som man känner förtroende och tillit för, och det är superviktigt att personkemin stämmer överens.
Jag tycker att du borde träffa en psykolog om du känner att du vill prata av dig,
jag var själv så att jag stängde in allt inom mig och då blir det bara värre och värre och det hela kommer ut på fel sätt. Men se till så att du fungerar bra tillsammans med personen och om du inte gör det så tveka inte till att byta.
Jag tycker att det är skönt att prata med någon som inte känner en personligen, som inte vet mer än det man själv berättar.

Lycka till med dina tankar! :)

/Tankspridd

Jag har pratat med en jävla massa men jag har bara gillat en, men det e ångest att bara sitta där och prata om problem. Han jag gilla de ända vi gjorde va satt och spela! :D

haft några stycken psykologer. den jag går hos nu har jag haft i 3 år, går 2 ggr/vecka. skulle inte klarat livhanken utan henne. det är ganska skönt att prata, vara tyst eller diskutera saker i terapin, men som någon sa innan, personkemin är viktig. jag fick min kontakt genom sjukhuset i min stad, gått sammanlagt 5 år nu i terapi.

lycka till :)

saken är väll den att psykoterapi (den Freudianska formen) sällan ger något mer än en form av ventilation, och ofta behöver folk väldigt mycket mer än att bara ventilera sina känslor/tankar.
just därför är psykoterapin ganska värdelös idag. KBT osv är däremot en bra mycket bättre behandlingsform (förutsatt att man har problem som behöver åtgärdas då..), om man bara behöver prata med någon men inte har någon att prata med så är självklart psykoterapin användbart. dock så finns det alltid en grund till varför man öht behöver tala ut om sina bekymmer, och om man då inte får någon vettig behandling för dom grundläggande problemen då ger inte terapi någonting alls..
att få KBT idag är däremot inte världens lättaste sak tyvärr.
så det kan både vara positivt och negativt med terapi (som med allt i livet), det jobbiga är att hitta en metod som fungerar för en själv. att äta mediciner är alltför ofta en läkares rekommendation, medans en terapeut rekommenderar en att fortsätta med terapi, KBT däremot försöker att omvända de delar i livet där saker inte fungerar som de ska till mer fungerande mönster (tyvärr fungerar det inte alltid, mycket tack vare att det fortfarande är en såpass ny behandlingsmetod)
förhoppningvis så får du ut precis det du behöver av vanlig terapi, och om det inte hjälper så får du förhoppningsvis endå adekvat hjälp för vad det nu än är för problem du har.
att inte uttrycka sig är såklart väldigt destruktiv oavsett, du kan poppa piller hela livet men endå aldrig må bättre, du kan berätta om allt du tycker och tänker men aldrig må bättre, du kan försöka förändra ditt betéende men aldrig må bättre.. jag tror personligen att det kan behövas en eller flera utav dessa metoder för att man ska må bättre, men i vissa fall så betyder det inte att man mår bättre för det.. tyvärr.

Pusherman

Stämmer bra det där med de olika terapiformerna. Jag har själv gått i både KBT, DBT, Interpersonell Terapi och nu psykoterapi. Dock får jag uppfattningen att de flesta inte utövar enbart en enda form av terapin även om de är utbildade till det utan "mixar" de olika skolorna vid behov, vilket jag tycker är toppen.

Är väl lite riktlinjer att vill man ändra vissa tankebanor och beteenden genom att jobba väldigt aktivt och ofta med "hemläxor" så är KBT bra. Har man ett djupare behov av att förstå och analysera, och prata ut under en lång tid så är ju psykoterapi lämpligt.

Art_Kills

Precis som Shakes skrev så borde du börja med att kontaka din psykiatriska öppenvårdsmottagning. När det är inom landstinget kostar ju dessutom ett besök bara 70 kr till psykolog, psykoterapeut, kurator, sjuksköterska osv, och du stämplar högkostnadskort som gör att när du kommit upp i 900 kr får du frikort och går gratis i ett år från första stämpeln. Om man känner sig hjälpt av sin terapi är det ju en struntsumma.

Jag har inte personlig erfarenhet som patient inom psykiatrin, däremot jobbar jag på en öppenvårdsmottagning.
Till att börja med handlar det ju om vem du hamnar hos, antar att psykiatri precis som alla andra branscher (ja, eller hela samhället) har sin fair share av personer man inte klickar med. I allra värsta fall får du väl be om att byta.

Om du skulle hitta till ett bra ställe tar de dessutom upp tråden på det ställe du befinner dig nu och anpassar terapiformen till vad du har för problem, vad du vill åstadkomma och vad som passar just dig. Det är ju inte konstigt om du kommer dit och inte vet vart du ska börja eller vad du vill göra, då skulle du antagligen inte börja gå dit från början. Många kan "mixa" lite som Zatmara skriver, vilket jag också tycker är bra.

KBT/DBT/ACT verkar vara toppen, men det krävs en del jobb av patienten (som du dock verkar få tillbaka dubbelt när du märker framsteg!), så det är nog inget man börjar med från en dag till en annan utan att ha gått igenom det innan.


Våga prova vettja! Det kanske är det bästa du gjort, eller så märker du att "nä, klarar mig bra själv" - du blir iallafall minst en erfarenhet rikare.


Ps. Psykoterapi som Pusherman skriver om låter mer som psykoanalys? Isåfall är det knappast det första jag rekommenderar (om någonsin), det har otroligt liten/dålig evidens och tenderar att stjälpa snarare än hjälpa.

Alla former har ju för och nackdelar. Rent teoretiskt är jag nog pro KBT men i praktiken innebar det för mig att jag bara bytte dåliga beteenden. Lyckades sluta med ett började sedan på ett annat..

Jag tycker du ska testa dig fram. När man hittat sin grej kan det vara väldigt skönt för sinnesron. Lycka till!

Psykologerna var inte till någon nytta för mig, jaG BLEV ÄNNU SJUKARE

Har inte snackat med någon proffspsykolog eller vad man ska säga..
Men pratat med såna där personer och det gav iaf mig ingenting..
De har sina "soc-mallar" som de försöker få en att hålla med om, så allt man säger som inte ingår i deras mall får man utvärdera och disskutera tills man lessnar och håller med..

det sög för mig iaf..

Jag vet igentligen inte va jag tyckero m dem..
Hade 1 bra kille för natt ar sen.
Dem andra innan honom hade "lösningar" sasom benzo och lagga in mig pa psyk.
Och en var kristen och ville lösa alla saker med att laga mat/baka..

Som medoria sa, galler att hitta nan man klickar med nagorlunda, annars ar de bara fucked att sitta dar. Da far man inget utavdet.
(sorry för a,a. och upprepning av andra sagt)

Jag Har fett mycket inom mig och vissa saker måste man gå igenom med andra, jag har alltid haft asbra kuratorer i mina skolor, och när jag inte vågade berätta för mina föräldrar att jag ville besöka en psykolog tog jag kontakt med min gamla kurator. Vi har en bra kontakt. och det är helt underbart att prata ut med någon som inte dömmer en. Jag har berättat allt jag vart med om och då menar jag allt.
Rekommenderar att ta kontakt med någon som man haft en bra realation med.

Det gäller ju att ha tur att hitta någon man trivs med. Som man kan öppna sig till.
Själv går jag hos en kurator genom vårdcentralen. Hitta rätt direkt och allt funkar hur bra som helst!

När mitt liv plötsligt vändes upp och ner kom jag i kontakt med en rad olika tillfälliga psykologer kurator mfl. På grund av min ålder blev min "första" mer frekventa kontakt på BUP. Kvinnan jag hann få lite kontakt med pensionerades och uppföljningen därefter rann ur sanden.
Efter möte med verksamhetschefen så visade det sig att de inte hade kunskaperna för att kunna hjälpa mig. Återigen blev jag vidareslussad, denna gång till ett team på KS för bland annat posttraumatisk stress.

När man slussas är det lätt att man sluter sig en aning och är skeptiskt mot varje nytt möte. Det tog ett tag men ja, jag fick förtroende och jag fick hjälp. Jag minns inte riktigt hur länge jag gick hos dem men när det gjordes en omorganisering och så var jag plötsligt inte "akut" så jag fick inte fortsätta gå hos dem, trots att vi inte var klara.

Vi hade bearbetat mycket och jag hade fått hjälp men jag var inte klar. Jag började ringa runt och hittade genom den lokala telefonkatalogen något som hette "Stödteam" i min kommun. Ringde dit och ja, ett möte ordnades och det blev i slutändan en lång relation med skratt, gråt och allt däremellan.

Beroende på behov så gick jag 1-2 ggr i veckan. Till en början så var det väldigt mycket fokus på mina problem som inte längre var "akuta" enligt KS. Tack vare dem fick jag ett forum där jag fick och kunde ventilera om allt och inget utan att känna att jag belastar någon med mina problem.

Det var skönt att prata med två utomstående som var i olika åldrar och ja, kunde var objektiva och inte känslomässigt inblandade. De blev mina pantertanter och jag hade gärna haft kvar den regelbundna kontakten idag, men det avslutades när vi alla tre samtidigt flyttade åt var sitt håll och påbörjade nya kapitel i våra liv.

Bland vänner var mitt "akuta" problem ett uttjatat ämne. När jag vände mig till mor så slutade hon oftast i tårar för att hon blev ledsen över att jag mådde dåligt osv osv. Detta för att hon indirekt själv påverkats och ja, hon var känslomässigt inblandad och tog parti som mor.

Art_Kills P22 jag vet inte om det är några specifika saker du vill prata om men jag kan rekommendera att kolla upp om det finns stödteam eller liknande i din kommun, är det mer djupa grejer som kräver mer specialitet osv så har de kontaktnätet för att hjälpa dig vidare.

Mina besök hos pantertanterna var dessutom kostnadsfritt =)

Jag gick lite till psykolog via skolan men det var inte direkt självvalt så jag fick inte ut något av det delvis för att jag har svårt för att öppna mig och även för att jag inte ville sitta där..Eftersom jag inte hade något som jag ville prata om psykologen med fick jag kryssa i ett papper med massa frågor det kunde vara t.ex "trivs du med livet?" "har du funderat på att ta självmord?" "Är du deprimerad?" etc etc..sen ställde hon lite frågor typ har du det bra hemma och tar du droger? sen gick jag hem..

har du det bra hemma och tar du droger?

Haha, känns som att de lägger rätt stor tyngd på just det där i dem där kretsarna :)

Vetifan om psykolog är det rätta alltså.. när jag gick hos psykolog så bara satt han och tittade på mig och sa INGENTING. Bara typ satt och smålog åt mig när jag snackade för har en tendens att låta ganska förvirrad, men han kom inte med några lösningar överhuvudtaget, ingenting. Skit onödigt.

Jag tycker att det helt beror på psykologen. De psykologer som jag pratat med som finns inom öppenvården var helt katastrofala och förstod ingenting. De sa bara emot mig hela tiden och verkade inte vilja hjälpa till utan bara skriva av mig. Deras lösning på alla mina problem var antidepressiva och förstod inte heller att det inte var något jag ville ha. Jag ville bara att någon skulle lyssna på mig, och säga att det jag kände inte var så jävla konstigt.

Efter mitt sökande efter detta inom öppenvården gick jag hos en privat psykolog i Hornstull som bara på tio träffar fick mig att må mycket bättre. Det kostar mer pengar men jag var inte argare och ännu mer ledsen när jag gick därifrån som jag var när jag satt hos öppenvården.

Haha, känns som att de lägger rätt stor tyngd på just det där i dem där kretsarna :)

jo typ det enda dem bryr sig om

Psykologer kan ju hjälpa, men jag tycker alltid det är skönare att prata med vänner eller någon annan du har bra kontakt med. Det är gratis och de kan oftast hjälpa.

Fast då behöver man ju självklart bra vänner som kan se in i din synvinkel och inga nonchalanta som säger åt dig att härda ut det.

Hjälpte inte mig. Har du ingen polare att snacka med?