Måste man vara döende för att bli lycklig?
Det är ju ett ganska återkommande ämne, tycker jag. Folk lever, folk dör. Man vet att man dör, det spelar ingen roll. Alla dör alltid. Så.
Men det är inte förens folk får "du har cancer och har bara en viss tid kvar att leva" som de börjar leva ordentligt. Varför?
Rent såhär lagom sett så har du alltid cancer. Du ska alltid dö. Du kan dö i skrivande stund, imorgon, i övermorgon eller om 10 år. Samma sak om du har cancer och det står i din journal "8-14 månader kvar".
Såg en tjej på "Efter Tio" nyss som fick en hjärntumör för två år sen. Det var inte förens hon fick den som hon började leva. Nu är hon gladare än vad hon var innan tumören började tugga på hennes hjärna. Hon ler mer ofta och skrattar på riktigt.
Skulle jag få dödlig cancer så skulle jag väl fan inte bli gladare bara för det. Jag kan när jag vill börja leva mitt liv, allt handlar om vilja. Att cancer måste vara anledningen är bara ett bevis på att människan i fråga är väldigt sorglig.
Eller?
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
|