Offentligt och avskyvärt
Offentligt och avskyvärt Det talas ofta om hur inskränkta vi Svenskar är, och hur rädda vi är för att göra bort oss offentligt. Och det talas om hur tråkiga och rädda vi är på offentlig mark. Ett vanligt exempel, som syns lite överallt är hur vi beter oss i kollektivtrafiken. Att alla sitter tysta och letar efter den perfekta vinkeln att fästa blicken i för att slippa möta de andras. Och om att någon börjar sjunga på tunnelbanan eller bussen så blir vi sura för att de stör lugnet.
Efter dessa uttalanden så brukar ibland uppföljande argument komma, i form av att man minsann i latinländerna sjunger med och är glada, istället för att sjunka ihop som en kamel och gömma sig i sitt säte. Jag kan väll inte annat än att hålla med om att det är så det ser ut. De sjunger med, och vi hyschar ned.
Nu är det dock så att vi bor just i Sverige. Hade jag bott i latinamerika så hade jag nog dansat av mig kläderna om någon ställde till med kommunala tio-minuters kalas på bussarna. I Sverige är det inte så. Om någon sjunger på tunnelbanan så är det fulla ungdommar som skriker ut någon Magnus Uggla eller Per Gessel dänga sedan 91. Visst fan är det klart man är som man är då. Vem fan kan tycka att det är roligt med några hesa testosteron-mongos som gapar ut "vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig?.." tio gånger om? Den dagen jag hör några sitta och sjunga på en catchig soul-dänga och verkligen kan sjunga, och gör det i ett nyktert (vilket man inte gör i Sverige, inte offentligt, läs ovan) tillstånd skall jag sväva med i tonerna och rytmerna och skina upp som en sol. Tills dess så skall jag fortsätta att bli förbannad på inskränkta svenskar.
--------
Är bara lite förbannad för att jag nyss var med om det för tredje gången på en vecka.