Leva i nuet kontra leva för framtiden?
Zappade förbi Carin 21.30 där detta ämne diskuterades ytligt, då brydde jag mig nämnvärt om frågeställningen. Några dagar senare snubblar jag över en bok som handlar om "Mindfullness", dvs hur individen ska lära sig att leva i nuet. Det var då polletten ramlade ner och något sorts intresse blommade upp. Nu är jag inte speciellt inläst på den rådande litteraturen i filosofin, men det verkar som att det är mer legitimt eller eftertraktat att leva i nuet. Hur kan det vara så?
Försöker personen att endast leva i nuet kommer den gå miste om en hel del. Planerar du inget för framtiden kommer du missa möjligheter som dyker upp, att hantera problem och att överhuvudtaget styra ditt liv i rätt riktning. I långa loppet lär det leda till att du inte blir det minsta lycklig. Jag menar, efter några veckor tröttnar man på att lägga märke till alla dofter, smaker och tecken som endast existerar i "nuet". Det måste finnas något större att leva för. :)
Personligen lever jag bara för framtiden, vilket är rätt kass det också. Hela dagarna går åt till att tänka på blivande jobb, filmer som ska ses, saker som ska göras och problem som kan dyka upp. Jag snappar upp vissa saker som en "nuetmänniska" livnär sig på men missar säkerligen en hel del. Det bästa skulle givetvis vara om jag kunde blanda de två, men i dagsläget ser det ganska hopplöst ut. Finns så mycket jag vill åstadkomma. Funderar på att lägga in några dagar per år, där man endast lever som om det vore den sista dagen i livet.
Hur lever ni, alla inbitna Vardagsfilosofer på Whoa? Carpe Diem eller Flyktiga framtidsplaner? Och om någon har tips på litteratur mottages dessa med nöje.
MVH
Ayn Rands efterträdare ...