Räcker det att vara nöjd?
För drygt ett år sedan började mitt tänkande gällande relationer att vända totalt. Jag såg över mitt liv och insåg att jag faktiskt var nöjd. Jag var lycklig, jag hade en stöttande familj, jag hade underbara vänner, jag hade bra sysselsättning och intressen och min syn på mig själv var positiv.
Så. Jag lade kärlekslivet på hyllan och alla tankar om att jag "behövde någon"; jag kände inget behov av sådant längre. Ju längre tiden gick därefter, kände jag mig säkrare på att det var ett bra val; allting flöt på otroligt bra och jag började tycka om mig själv mer och mer. Många av mina upptagna vänner ifrågasatte att jag hade subtraherat bort killar på det sättet ur mitt liv, men när jag beskrev min syn på saken att jag helt enkelt inte kände något behov av det så tyckte de allra flesta att det kanske inte var så dumt. Sedan ett par månader tillbaka kan man beskriva min relation till mig själv som näst intill narcissistisk och det har känts otroligt bra.
Men så ett tag sedan, efter att ha träffat på en kille som en gång i tiden skulle ha förefallit mig oerhört intressant, har jag börjat ifrågasätta mitt beteende. Precis som tidigare är jag väldigt nöjd med min situation och mår hur bra som helst, men ändå så är det nästan så att jag har börjat gå i tankar om att släppa min stabila situation och börja dejta igen.
Men hur mycket är det värt egentligen? Är det verkligen värt att ens riskera sitt välmående bara för att eventuellt kunna addera in något för att det kanske skulle kunna bli ännu bättre eller i alla fall annorlunda, när det redan känns som om allt är bra? Är det så att det aldrig räcker för oss människor att bara vara nöjda, utan att vi ändå alltid måste ha mer?
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
|