Sartres tankar kring två begrepp

Religiösa personer pratar ofta om att människans syfte är att tjäna eller efterlikna Gud, men Sartre menade alltså det smått upprörande att vi inte har något syfte överhuvudtaget

Jag tycker inte man kan säga att Sartre ansåg att människan saknade syfte. Skillnaden mellan en människa och en möbel är att människan skapar sitt eget syfte.
Att vår existens föregår vår essens innebär inte att essensen inte skulle existera, eller ens vara mindre betydelsefull, utan bara att den kommer efter existensen kronologiskt.
Detta blir kanske mer uppenbart om man vänder på resonemanget och använder stolen som exempel på nytt: bara för att stolens essens (syfte) föregår dess existens (i detta fall tillverkningen), så är den sistnämnda inte på något sätt betydelselös=)

Existentialismen säger alltså inte att människan saknar ett syfte. Genom att uppmuntra egna beslut och personligt ansvar erkänner den istället den essens varje enskild människa väljer att ge åt sitt eget liv.

Nu hängde jag upp mej väldigt mycket på just det där enskilda stycket. Jag tycker dock det är en viktig poäng princip att ha i bakhuvudet, annars riskerar du att blanda ihop en existentialistisk livsåskådning med en nihilistisk (vilket är fel). Som Sartre själv sa, existentialismen är en humanism=)

jag är ju blott en kock så mina lingvistiska kunskaper samt kunskaper inom området skriva-en-redogörelse, är ganska begränsade. förutom att du fått det fel att sartre tycker att människan saknar syfte så känns ett uttryck som "smått upprörande" som en högst personlig åsikt och det vet jag inte om man ska inkludera i en redogörelse.

i övrigt ställer jag mig tveksam till din användning av ;
jag kan mycket väl ha fel, men till att börja med ska det väl inte vara stor bokstav efter? det här kan ju någon som inte gör sitt levebröd på att koka såser berätta mer om för jag vet ju egentligen ingenting.

Tack för era snabba svar.
Jag har ändrat på flera ställen eftersom jag håller med om vad ni invänder mot. Exempelvis snodde jag lite från vad du sa mästerkatten och ändrade stycket till:

"Religiösa personer pratar ofta om att människans syfte är att tjäna eller efterlikna Gud, men Sartre menade alltså att vi existerar och sedan skapar oss ett syfte, och att det därför inte kan vara på det viset. För ting, som exempelvis en stol, är det tvärtom. En stol existerar för att bli sutten på. Dess essens (syfte) föregår dess existens (tillverkningen av den)."

Hoppas du inte blir arg pga den uppenbara stölden av ditt resonemang.


För övrigt undrar jag om jag tolka de Beauvoirs resonemang rätt, eller om jag tänker helt fel där?

Jag avslutar så här:
"Sartre menade också att vi måste se ångesten i vitögat och faktiskt använda ansvaret, som också innebär frihet, till att forma våra liv. Han tyckte inte att existentialismen är pessimistisk, trots allt prat om ångest, utan menade istället att vi skulle acceptera ansvaret, eftersom vi då har chansen att leva ett bra liv."

Tycker ni det stämmer in på Sartres prat om att leva ett "autentiskt" liv, eller har jag missuppfattat något?


Ska skriva ut det ikväll och lämna in det imorrn... Så om det är något som måste ändras får ni gärna även i framtiden komma med snabba svar...

olympic P18

Du får gärna sno resonemanget, det var ju trots allt inte jag som kom på det=)

Beauvoir är jag extremt dåligt insatt i (som den mansgris jag är), men vad jag vet menade hon att kvinnorollen är onaturlig ja. Kanske kunde hon förtjänat något mer omnämnande än att hon "tillämpade Sartres principer", för mycket av hennes tankar var hennes egna och hennes filosofi skiljde sig på flera ställen från Sartre. Fast nu var det ju inte henne arbetet handlade om.

Avslutningen tycker jag blev bra. Sartre menade mycket riktigt att vi ska acceptera det personliga ansvaret i våra liv och vända detta till något gott. Det ska sägas att en hel del av kritiken mot Sartre gått ut på att det där är "lätt att säga", när man är en världsberömd författare som vartenda kvinnfolk vill suga tag i.

Ok, tack för all hjälp... Jag printar ut det as i write here...

Jag känner exakt som du när jag ska skriva om de Beauvoir. Jag är dock medveten om att hon mycket väl kan ha varit den som kom på hela konceptet från början eftersom det är så svårt att veta vem som skrev vad i den där relationen. De påverkade varandra så mycket, antar jag, att man får säga att de kom fram till saker tillsammans.. Jag försökte därför också använda den neutrala meningen "Sartres livskamrat Simone de Beauvoir tillämpade denna princip när hon skrev sitt verk ", dvs inte skriva ut vem som egentligen "uppfann" den från början, bara att båda trodde på den.

Nu skulle den här tråden gärna få utveckla sig till en allmän diskussion kring existentialismen, som jag efter de senaste lektionerna i skolan tycker verkar väldigt intressant. Jag ska försöka komma över en tryckt version av "Existentialismen är en humanism" och efter den läsa Varat och Intet. Har sedan tidigare läst Äcklet och håller fakiskt precis på med sista novellen i Muren. Så man kan säga att jag är helt inne i Sartre just nu.

Och när man är helt inne i honom känns det ju som att allt han säger låter jättebra, men så fort man funderar kring hur det egentligen är, om alla kan göra vilket val de vill, då blir jag lite osäker. Menade han att även personer från fattiga områden i fattiga länder kan göra samma val som vi välbärgade i Sverige, som har internetuppkoppling och kan skriva inlägg på forum om vi känner för det? Krävs det bara större ansträngning från dem?

För det känns ju som att de överhuvudtaget inte har lika många val att göra som oss (iaf inte när det gäller exempelvis utbildning eller vad man ska jobba som). Om Sartre menar att det är upp till dem att bli VD för disney istället för att slita i en sweatshop för att sy disney's mjukisdjur så tycker jag inte att han är ett dugg bättre än alla dessa "livscoacher" som säger att världen består av vinnare och förlorare, och förlorarna får skylla sig själva...

Förstår ni vad jag menar?

Det känns på det sättet som om Sartre är väldigt liberal, men jag vet ju att han betraktade sig som nån form av kommunist. Därför skulle jag väldigt gärna vilja få tag på "Kritik av det dialektiska förnuftet" där jag har hört att han försöker förena marxismen med sin existentialism.

Vad tänker ni kring det här?
Och vet ni var man kan få tag på böckerna billigt (gärna på svenska. Jag kan inte franska och när jag läste äcklet på engelska kändes det lite onödigt eftersom det ändå inte var originalspråket)

"Religiösa personer pratar ofta om att människans syfte är att tjäna eller efterlikna Gud, men Sartre menade alltså att vi existerar och sedan skapar oss ett syfte, och att det därför inte kan vara på det viset. För ting, som exempelvis en stol, är det tvärtom. En stol existerar för att bli sutten på. Dess essens (syfte) föregår dess existens (tillverkningen av den)."

En grej, jag hade tagit bort (syfte) och (tillverkningen av den), låter mera proffsigt och du behöver inte oroa dig för att din lärare tror du förklarar saker för honom (om han e dum nog att tro att du försöker skola honom och ger dig minuspöäng hehehe)

Kan inte stänga av kursiv av nån efterbliven anledning. Soft med sartre!

Thomas av Aquino var före med distinktion av existens och essens

Men vad sa han då? att essensen kom först?

Har skrivit en ny text (ny läxa), denna gången om kierkegaard.. om ni vill kan ni läsa:

Det handlade om att resonera kring vilka människor i dagens samhälle som motsvarar kierkegaards klassiska indelning i tre levnadssätt (eller livssätt som det står i vår bok)

Kierkegaard pratade om de tre livssätten redan på 1800-talet, men de går att tillämpa även på dagens samhälle. Det gäller att hitta kärnan i Kierkegaards resonemang för att kunna se likheterna hos personer idag som går att sortera in i dessa fack.

Estetikern idag skulle kunna vara en person som vill ha så mycket prylar som möjligt och därför lägger alla sina pengar på TV-apparater och mobiltelefoner istället för att kanske spara en del av pengarna för framtiden. Det skulle också kunna vara en person som lägger all sin tid på att gå på konserter med band som personen gillar, eftersom den får njutning av att höra musiken och känna sig i närheten av sina idoler.

Vissa människor är än mer utpräglade estetiker, exempelvis personer som ägnar sina liv åt att syssla med extremsporter. De söker kickar och många stannar aldrig upp för att fundera och finna ett högre syfte än själva kicken, utan de bara fortsätter att leva i nuet.

Etiker i dagens samhälle kan exempelvis vara de som istället organiserar ett internationellt förbund för extremsportare för att se till att sporten utvecklas och når ut till fler. De kan vara estetiker, i den mån att de fortfarande älskar kicken, men de är övertygade om att de måste värna om säkerheten för utövarna, och att sporten får det erkännandet det förtjänar.

En annan etiker skulle man kunna finna i subkulturer med politisk prägel. Etikern skulle ta ett steg längre än estetikern, som kanske inte ens vet varför han eller hon är en del i just denna subkultur, och istället kanske organisera en förening eller ett parti där man kan driva de frågor som subkulturen sympatiserar med.

Hardcorescenen i Umeå under 1990-talet kan tjäna som exempel. Där fanns de som talade sig varma om exempelvis djurrättsfrågor och orättvisor i världen. De skaffade sig livsprojekt, blev veganer, och gjorde t.o.m. aktioner för saker de trodde på. Etiker, som dessa kan betraktas som, lyckas dock inte alltid leva efter sina ibland hårda regler, och till skillnad från den religiöse tror de inte att de kan bli förlåtna utan att allt de kan göra är att ångra sig.

Subkulturer brukar ha ett kollektivt undermedvetande som dömer den som beter sig fel, och inte lär sig alla oskrivna regler för hur man ska vara. Där finns alltså ingen förlåtelse att få.

Den religiöse har det livssättet som är svårast att få grepp om. Han eller hon kan vara etiker och estetiker samtidigt som de är religiösa, och accepterar alltså skulden som något oundvikligt. Deras livsprojekt sträcker sig bortom det världsliga till något kvalitativt högre. En motsvarighet i dagens samhälle skulle kunna vara personer som för politiska eller religiösa motiv offrar sina egna och andras liv i terrordåd. Röda Armé Fraktionen genomförde på 1970-talet en rad terrordåd med syfte att omkullkasta den rådande samhällsordningen. De insåg att det skulle kunna få förlåtelse för att de begått mord, när ”det högre”, dvs. den nya samhällsordningen brutit fram. Deras livsprojekt var större än dem själva.

Det religiösa levnadssättet är inget alldagligt, utan kräver att man lämnar samhället och förnuftet bakom sig.

Idag är nog det etiska levnadssättet det dominerande, men jag tror att dessa etiker också betraktar sig själva som estetiker. Många lever nog för det som är skönt, och tycker att livet får sin mening från t.ex. att vara så rik att man gott och väl kan försörja sin familj, och att man tillsammans med dem sedan ska kunna åka på roliga semestrar och skaffa sig många fina upplevelser tillsammans. Men jag tror ändå att de är etiker på det sättet att många har en uppfattning om vad som är rätt och fel, och grundar den på en övertygelse som de någon gång har fått. Många planerar ju också för framtiden så att de ska kunna njuta på samma sätt estetikerna njuter.




Själva kärnan i hans resonemang är att man själv kan välja vilket sätt man ska leva på? Hur kommer det sig då att han själv aldrig såg sig själv som den religiösa människan (efter vad jag hört), trots att han ville det...

utdrag ur min läxa :

En av Thomas utvecklad distinktion som ända sedan dess har spelat en stor roll inom filosofin är skillnaden mellan existens och essens. Ett tings essens är vad detta ting är, väl att skilja från frågan om det existerar eller inte. Ingen karakteristik av en essens, hur uttömmande den än må vara, garanterar existens. Thomas grep sig med ovanlig skarpblick an frågan vad det innebär för något att existera. Om något bara är essens är det ännu inte verkligt. Om vi antar att Gud skapade världen efter sina önskemål, måste världens essens ha föregått dess existens. Men Guds egen essens kan inte ha föregått hans existens - och Gud måste därför så att säga vara ren existens.


liksom . hur mkt du än beskriver en enhörning så svarar du ändå inte på om den finns eller inte . typ

aha.. men det där om gud, betyder det att han inte har en essens?

Det är väl snarare så att Sartre sa att vi har möjligheten att skapa oss en mening med livet, inte att vi är tvungna till det.

sitter just och studerar just det här samt gör närvaro-prov via NTI gymnasiet på nätet just nu...tänkte kicka upp den här tråden av bara farten samtidigt ;)

Varför ställer du dig inte mer kritisk och ifrågasättande till hans teorier? Det känns mer som en redovisning av givna resultat än något annat.