Är det såhär det är helt enkelt?
Jag har världens tråkigaste arbete (Städar trapphus mestadels, ibland kontor, byggsätdningar etc.), jag har inte tatt' studenten, så att hitta något roligare är förbannat svårt (trust me, jag söker/letar varje dag) Jag kan inte börja plugga igen, för jag har flyttat hemifrån & har en hyra som måste betalas(och en massa andra räkningar). Har även sparat ett bra tag till en bil, som jag inte kommer ha råd att ha om jag skulle börja plugga igen.
Saken är den, när man börjar 7, cyklar halv 7. Man kommer hem runt 4, är helt slut. Man lagar lite mat, träffar flickvännen (om man orkar & hinner) någon timme.. Blir ofta bråk för jag är så sjukt slut och irriterad/trött. Sen är det i säng runt 22-00 för att orka med att gå upp igen.
Sen när det väl är helg..
Min första tanke kvart över 4 på en fredags eftermiddag är: "aha, då var det måndag snart då.." Vardagsångest, är det så det stavas?
Fredag kvällen blir oftast lugn och knappast händelserik. Min flickvän är oftast med sina tjej kompisar på fredagen för hon vet att jag orkar endå inte göra något roligt.
Sen är det lördag..
Då ska jag göra något roligt med min kära flickvän. Men tanken av att "imorgon är det söndag" sågar mig totalt.. Oftast vill jag få ut så mycket av lördagen som möjligt att det tillslut bara blir kattpiss av det hela. Har även märkt att tiden måste gå fortare på lördagar, det är bara så.
Sen är det söndag..
..och här sitter jag nu, imorgon är det jobb, igen.
Är det här vuxenlivet? Är det så här det ska vara för att man ska kunna bo i egenlägenhet och ha en halv taskig kärra..
Vart gör jag fel? Är jag ensam om att hela livet är svartvitt?
Eller döljer alla andra bara det så jävla bra?