Panik ångest

sök professionell hjälp

Jag har haft panikångest sen jag var 12.. började hyperventilera så fort jag var ute, eller kände en stark känsla, såsom nervositet, kärlek eller rädsla eller dylikt.

Jag lärde mig att hantera det.. att stoppa det.
Jag övertalade mig själv att det inte var farligt.. Och nu har jag inte fått en attack på över ett år.

Jag hittade grunden till attackerna, vad det var i mitt psykiska som gjorde att jag fick domdär attackerna, och sen började jag bearbeta det..

Nu kan jag känna att attackerna är på väg.. men jag har lärt mig att stoppa dom.

Jag pratade med skolkuratorn en del om enbart det vardagliga i mitt liv, och det hjälpte lite faktiskt, för då bär man inte med sig så mycket, och packar sitt bagage fullproppat så det blir tungt att bära.

försök bearbeta det själv, och om det inte funkar, gå till en kurator eller dylikt.

Jag skickades till psyk, där fick jag inte ut ett skit mer än att känna mig nervärderad.

Men allting är ju individuellt jag berättar iaf hur det var för mig.

jag drabbades av panikångest en gång när jag var 17 trodde att jag skulle dö och hyperventilerade. blev helt kraftlös och apatiskt. hemskt var det. jag var utsatt för en väldigt mycket press då så det var nog det som triggade det. jag förstod aldrig vad som var fel då men sen fatta jag att det var panikångest.

det har inte hänt sen dess det är jag jävligt tacksam för, jag får ångest ibland nu speciellt sent på kvällen när man ska sova, då tar jag lungnande medicin...theralen

Haft det 3 gånger, som jag minns har vart på riktigt, sist var rätt nyligt, inte så roligt men ja.. kan ju vara en ide att söka proffesionell hjälp! mamma körde in mig o dom, eller han sa att det var det jag hade tydligen.

Aldrig fattat nåt men var hos nån sist jag hade, och ja hej o hå så kan det gå.. gick väl över..avtar...beror på vilken iställning man har p hur huvet funkar kanske..ehhhh....

Har haft det ett par gånger, och första gången trodde jag att jag höllt på att dö. När jag förstod att det var panikångest lugnade det ner sig, och när jag känner att det är på väg stannar jag och försöker andas så lugnt som möjligt och förklara för mig själv att det är panikångest och att jag inte kommer dö. Oftast lugnar det sig då. Jag tror det är rädslan för dom fysiska reaktionerna som spär på också, sedan jag förstod att det var panikångestattacker jag fick har det aldrig gått över i en attack.

Är nog väldigt viktigt att inte låsa in sig som du gör. Övervinn ångesten, och ta det lugnt om det händer på en offentlig plats. Dra dig undan och lugna ner dig.

jobbigt det där, ja hade det varje natt för nån månad sen nu har det lugnat ner sig lite, men iof sitter ja mest hemma också.
läkarna hjälper ju inte mer än att ge en Stesolid som kan kännas som en säkerhet att ha till hands

började med det för ca 20 månader sen.
när d var som värst fick jag varje dag under 2 månaders period.
värst var när man var utomhus, svimmade x antal ggr bland främlingar som fick hjälpa mig.

sökte hjälp via vårdcentral o nu går jag till psykolog.
får dom nästan aldrig nu, inte "fullt utveckade" attacker iaf.

så d e gut gut.

beror på dåligt blodtryck? skojjar du.. sök hjälp av nån som vet va dom snackar om.. kan bero på många saker jag fick min skit efter en svamptripp som gick åt helvete

Jag har panikångest, fast en ganska mild variant, pga av att jag jobbar för mycket... är alltid ett halvt steg ifrån att gå in i väggen.

Ett tips är att ta ut det fysiskt, om du behöver terapi och sånt är det väll en jävligt bra hjälp men många glömmer att kroppen vill ha ut skiten like mycket som hjärnan vill.
Spring, helst moment löpning eller vad det kallas... typ 2min sakta, 2min fort osv.
träna på gym, mig hjälper att maxa, alltså typ 6rep på maxvikt *3-4ggr.

Tror det är viktigt att få ett bryt ifrån sig själv och iaf för mig, uppnår jag det lättast genom att matta ut mig.
Men det är ju ganska svårt att ta tag i att ta ut sig fysiskt om man inte ens orkar gå upp ur sängen, men kanske något att tänka på i framtiden

Intervall löpning heter det ju för fan

Träning har lindrat lite för mig ibland, men inte på långa vägar tagit bort problemen helt. Jag har testat lite olika typer av lugnande och kraftiga sömntabletter som jag kommit över på egen hand. Det har funkat ganska bra som akutlösning, men självmedicinering är knappast något att rekomendera. Tala med en läkare.

det har endast gått 1,5 mån. det känns länge, jag vet jag vet!
men skit i tabletterna medan du har chansen, om du börjar knapra på massa mediciner kommer du kanske aldrig, eller så kommer det ta jävligt länge, innan du mår riktigt bra utan dom.
KOM IST TILL ROTEN, med varför dina panikångestattacker utlöses. Prata om det, genom det kan du säkert komma fram till olika problem som faktiskt påverkar dig utan att du vet om det, och de kommer säkert vara möjliga att lösa på egen hand.
Det kanske hjälper dig att börja känna dig själv lite bättre också.

Det finns en stor ångest i varje hjärta - ångesten att inte känna sej själv, ångesten att inte veta varifrån vi kommer och vart vi är på väg, vilka vi är och vad det här livet handlar om. Vad är meningen med livet? Detta är vår ångest, vår vånda. Livet tycks vara så futtigt, så fullkomligt meningslöst, en mekanisk upprepning. Vi fortsätter att göra samma saker om och om igen - och för vad? Det verkar inte finnas någon mening med alltihop.

Och människan kan inte leva utan att uppleva någon mening, utan att känna att hon bidrar med något meningsfullt till världen, att existensen behöver henne, att hon inte bara är ett värdelöst fenomen, att hon inte är oväsentlig, att hon behövs, att hon utför något enormt meningsfullt. Så vida man inte kommer till att känna detta, så blir man kvar på ångestens bål.

min första panikångestattack kom för tio år sen kanske & berodde på att jag var stressad pga saker som hände i mitt liv just då. det är klart att alla attacker under tio år inte har varit sjukt stora, jag tror inte att jag ska dö varje gång, men det minst lika jobbigt ändå. det viktigaste jag fått lära mig om panikångest är att man får inte ångest, man gör den. första gången man får panikångest är 'på riktigt'. alla andra gånger framkallar man den fysiska ångestattacken själv. det låter sjukt jag vet - men är sant.

det bästa man kan göra är att klura ut vad det beror på & lära sig att känna igen & hantera sin panikångest så man kan lugna ner sig själv. om man vill göra det själv eller med proffessionell hjälp är väl upp till var & en, men oavsett vad hjälper det inte att stänga in sig i lägenheten. det är lätt hänt att man får panikångest just för att man är så rädd för att man ska det.

Jag fick de för ett tag sen också.. får gå hos en psykolog och lära mig hantera det.

Tack för alla svaren, riktigt uppskattat.

har fått panikångest-attacker. stegrande ångest utbrott
som man tror att man ska dö av, det lindras med att
gå och söka proffessionell hjälp, var skeptisk först men
det hjälper mer än man tror.

har haft panikångestattacker sen jag var 15  ska det stå.

ter-g

Det bästa är nog om du faktiskt tar kontakt med en
psykolog för att få en rättställd diagnos. Alla människor
har någon psykisk störning men det kanske ligger något
bakom GAD, alltså en annnan primärsjukdom som är
"seriösare" som leder till att du får såna symptomer.
Så om du kanske söker efter KBT-behandling i samband
med  medicin, eller bara söker frågor.. tror jag det ska
hjälpa rätt rejält.

Jag vet inte om GAD går över men som detverkar känns det som nått jag hade när jag va liten runt 11-12-år, trodde iofs at jag va deprimerad då och att jag fortfarande har symptom...

Hur som helst, jag oroade mig för att jag inte kunde somna, ångest oro över precis allt du kan tänka dig, böla otroligt mkt, varje natt iaf en hel sommar tror jag, höll nog på i ett-två år på extrem skala... Lätta självmordstankar som sedan ledde till ångest för att man haft dom. Mina föräldrar släpa med mig till psykologen, jag skämdesså jvla mkt efter det så jag lyckades väll hålla det hela för mig själv mer eller mindre...

Nu känns det rätt lugnt men jag dyker in i min egen skit från dag till dag när man ältrar allt man ångrar, känslan av att va värdelös, ondskan i världen osv...

ter-g X16

Om du kommer in i det här tycker jag synd om dig för hela ens sociala liv blir knullat... Man kan nog bara rida ut det... För mig hjälpte det att skriva av mig

gå till nån psykolog, få hjälp med antidepressiva, träna ( e säkert bra för hjärnan) käka bra o försök tänka positvit med tiden komemr du att må bättre du måset våga tro det

har haft det sen jag var 11-12år.....o kan tänka mig hur du har det.. om du vill så kan du adda ; [email protected]... så kan vi snacka lite :)

uppsök i första hand en kurator som är utbildad i kognitiv beteendebehandling (brukar finnas på vårdcentraler o så) skulle det vara så att han / hon inte kan hjälpa dig så lär du bli skickad till psyket, o risken (chansen?) där är att du får ta mediciner.

jag hade panikångest rätt ofta när jag var yngre
det var jobbigt i början när jag inte visste vad det var för nåt

mina attacker utlöstes oftast av stress, press eller bara för att jag mådde så sjukt dåligt

jag blev livrädd dom första gångerna, trodde jag skulle dö men tills slut lär man sig kontrollera det och hitta orsaken till att man får det

nu mår jag mkt bättre och har inte haft en attack på flera år men självklart tänker jag ibland på att det kan komma tillbaka

men nu när jag vet hur jag ska reagera är jag inte längre rädd för det, jag har på nåt sätt accepterat det

har haft det i snart 6månader.

Går inte i skolan pga av att ja mår så dåligt av det! Vågar inte inte gå knappt!

så fort jag vaknar börjar ja må illa, sen kan de vara lugnt nåra timmar, sen börjar det igen! Och så kan det hålla på hela dagarna!

jag är 15år och borde gå i skolan! Går i 9an så det är inte så kul att bli utan betyg! I 8an var ja skoltrött och hoppade av! ar inga betyg alls, så det är kämpigt i skolan för mig!

Men sen har jag ju min underbara mamma som följer med mig till skolan( dagarna ja går dit ). Det känns trygt att ha henne vid sin sida hela tiden utifall nåt skulle hända!

Kommer få en anpassad studiegång nu, så ja kan plugga hemma.
Det kommer kännas rätt skönt faktiskt! Måste verkligen ha mina betyg. Men egentligen skiter ja i dem, jag siktar ju på att bli frisk till och börja med.

Kommer få professionell hjälp nu nästa vecka. Få gå och prata, ta reda på hur det blir när allt kommer och massa sånt! Lära sig kontrollera sig själv! Känns läskigt, men ändå skönt på samma gång! Är glad att det finns hjälp att få!

Ja fick min panikångest av en nära-döden-upplevelse då jag fick ett astmaanfall nåra veckor innan skolavslutingen i 8an! Sen den dagen har mitt liv gått helt utför.

Men som sagt, professionell hjälp är bra att ta till, hjälper oftast!

Sen är det alltid skönare att få prata om sina problem! Man känner sig alltid ett kilo lättare efteråt!

Tack för mig!

ta en öl, eller två