Min morfar klär snart på sej sina vingar.

fan va synd! alltså..
tänk att morfar kommer alltid vara bredvid dig.. originellt kanske, men en bra tröst.

Lev ditt liv som vanligt och var inte rädd för att bli ledsen.

Det är ingen idé att sitta hemma och gå ner sig i sorgen, inte heller försöka spela allan och bete sig som att inget hänt. Det är bara att glida ut, träffa polarna och göra allt det du gör i vanliga fall. Det kan dessutom vara bra att ha någon att prata med. Din mamma, pappa eller kanske en kurator.

Fan, kommer ihåg när polarens farsa dog. Han hängde med oss samma dag... Fast jag tror att han hamnade i någon slags förnekelsefas iofs. Aldrig sett honom gråta över sin farsa trots att han såg honom dö...

Oavsett om du ställer in dig på det eller inte kommer du få en chock när det väl händer.
Inget man kan "tänka" sig.

Som jumpcut säger.
Fortsätt med din dagliga rutin men kanske besöka honom lite oftare för att få höra på historier eller whatnot.

Verkligen sorgligt med din morfar, jag lider med dig :(

Fast man måste förstå att detta är livets gång. Ingen kommer leva förevigt. Din morfar kommer alltid finnas i ditt hjärta!

min mormor dog iförgår , de kändes så där man visste att hon kunde dö när som helst, hon hadde också cancer, men man kan säga att man va helt enkelt  va beredd på att hon kunde gå bort när som helst så jag va inte direkt förvånad över när morsan ringde och berättade

Min farfar dog för nästan exakt 16 månader sen och ca 8 månader efter de dog farmor. Båda två betyder jättemkt för mig och ja har tillbringat varenda sommar hos dom och den här sommaren var den första som ingen av dom levde. Och nu ytterligare ca 8 månader efter farmor dör hennes bror så nu vet inte inte vad ja ska vänta mig om ytterligare 8 månader...


men de man måste göra är att fortsätta som vanligt och inte dra ned sig själv för mkt. Även om de känns jobbigt. Man får tänka att dom slipper lida och att man alltid har kvar alla minnerna. Jag skrev för att de skulle kännas bättre. De kan vara lättare ibland när man inte får ut orden på annat sätt.

min farfar dog i sommras. han hade alzheimers och han kunde inte prata gå eller äta själv de senaste 2 åren så man ville liksom att han skulle dö så att han inte skulle behöva lida mer.jag trodde att jag inte skulle bli så överdrivet ledsen men hur inställd man är på att han kommer dö och vet att det är det bästa för personen i fråga kommer man alltid bli lika ledsen.

så jag tror att du bara ska försöka ha en så bra tid med din morfar så länge det går och inte förbereda dig för att han kommer dö för du blir ändå lika ledsen när det väl händer.

Vad du än gör så förneka det aldrig.
Låtsas inte som att ingenting har hänt!

Tack för era tankar!

när morfar dog så la jag ciggaretter på hans grav, tänkte att han ar de bättre nu. klart att de är tungt, men livet går vidare.. hoppas de går bra

Tillåt dig vara ledsen när han försvinner, för annars kommer det bara komma någon annan gång ändå. Var ledsen och gråt, skrik, kasta grejer vad som helst. Och sen, de gånger du orkar vara stark, försöker du tänka "klokt" om man säger, just för att du inte ska hamna på botten liksom. Kväv inget för det är inget du vinner på, snarare tvärtom.

Klockan12 

min vän, jag gick igenom det här för en månad sen... det är ett helvete kan jag säga... du ligger i din "cell" sover, 03.45 kom personalen o väckte mig o berättade, dom va sjyssat fick åka dit... men iaf... skit overkligt... se den livlösa kroppen bara ligga där, ville bara skrika på han ställl dig upp nu... jag e inte en person smo gråter mycket mend här knäckte mig, min morfar är/var min manliga förebild... som d säger världens bästa....

d går inte o förbereda sig, det du kan göra är att vara vid hans sida så mycket som möjligt nu innan det är över, så du känner att du gjort något, varit med osv... sen kommer du spruta av tårar o allt, du kan tillochmed bli lite sjuk, febrig osv... sen kommer du gå runt som i en gråzon, äckligate känslan, där måste du bearbeta allt.... aa ett helvete...sen så kommer det lägga sig eftersom du är upptagen med skola osv, sen kommer begravningen, där bryter man ihop på nytt... aa

nej ja orkar  inte mer asså, jag beklagar verkligen !
jag KÄNNER dför dig..

Tack för era tankar, speciellt ForceOne, det värmer!

Aldrig sett honom gråta över sin farsa trots att han såg honom dö...

Vissa personer rationaliserar bort extrema känsloutryck, bland annat jag. Det kommer till den punkten att det bara inte känns rätt att gråta. 
Dock vet jag inte om jag personligen inte skulle bryta ihop när en familjemedlem går bort.

De lät som du beskrev min morfar. Han dog av cancer för tre årsen snart, han va också överviktig. När jag va liten bruka jag fråga när han skulle få sin bäbis seriöst =P

Man får ta dagarna som de kommer o tänka att han har de bättre där han är nu. Min morfar led som fan de sista månaderna, för hans egna bästa vad de nog skönt för honom. 
Första tiden e bara skit och man mår fan. Men sen vänder de och man lever för dens skull.

De största felet som jag tror alla gjorde va att ignorera att han skulle gå bort. De kändes som att man inte fick säga det man ville sagt han.

Jag förstår dig.
Alla känner ju olika, inte alal som har så bra relationer med sina mor/farföräldrar, vissa bor inte ens i samma stad.

Min mormor var som min andra mamma, eftersom min mamma är/var så sjuk att hon varken orkade laga mat,städa lr tvätta.
så mormor var alltid hos oss, sov hos oss och lagade mat för det mesta och tog han om mig och min bror sen länge tillbak.
Sen en dag fick vi veta att hon fått/haft cancer.
Tror faktiskt det var hon som var mest lugn, vi andra tog det hårt.
Som tur var eller rättare skönt för aoss alla var att hon var ganska frisk tills en vecka innan hon dog.
sen kom dagen, jag fyllde år och var på skolan, skulle fara upp till mormor för att fika där och fira mig där, när mamma ringer och säger att hon håller på ta sina sista andetag.
sprang till sjukhuset, men var försent när jag kom fram.

och hon betydde verkligen mkt för mig, men grät inte på begravning, men har gråtit från och till och saknar henne mkt varje dag.

det kan ju vara en sak att förbereda sig att hon kommer försvinna.
men hur mkt man/jag än sa till mgi själv att hon skulle dö, så blev det ändå en chock.

jag beklagar dessutom sorgen

Min morfar fick en hjärntumör, oppererades och ja, nu är han inte längre min morfar.. Och det är ju trist, vet inte om han själv hellre levt såhär än att inte leva alls, man vet ju ingenting faktiskt..

Igår fick jag även höra att min mamma har cancer, och det låter väl som det ska vara jävligt svårt att ta, men det ska inte vara några problem enligt läkarna, upptäckt tidigt, inte spridit sig, inte den värsta sorten osv osv.. Men snart ska hon oppereras och nu får man väl bara hoppas på det bästa, de lättaste sakerna kan ju också gå fel.. Men konstigt nog har jag inte ens blivit särskillt rädd eller ledsen, för hon verkligen försäkrade mig om att det inte var något att hänga upp sig på, men vi får väl se som sagt..

Och till dig kan jag bara säga att jag beklagar det, men det är väl hans tid nu, tyvär. Men det är ju som du självklart redan vet en oundviklig del av livet, såklart det är sorgligt, det är det alltid när någon går bort.. Men gör det mesta av tiden som finns kvar iställer för att sitta och vara ledsen över framtiden..

Spendera så mycket tid du bara kan med honom nu, annars kommer du ångra dig

det e inte lätt när d e svårt.
min morfar o jag hade en tight relation men av ngn anledning när ag träffade honom sista gången (var 17) så sa jag inte hej då elr gav en sista kram.
sen 2006 dog han efter ca 3-4veckor fram o tillbaks på sjukhuset.
när jag fick dödsbeskedet av min pappa så svimmade jag.
jobbigast e att acceptera o ångern.
att man fick inte närvara vid begravningen elr träffa honom en sista gång (han var bosatt i chile).
o varje år sköt man upp på en resa dit.
o han var rädd när han dog.
tusen tankar. o ännu för mig känns d som om d hände igår.

och nu går min mormor igenom samma sak, åkt in akut ca4-5ggr på en månad.

jag klarade iaf inte av sorgen o bearbeta d själv, så jag fick ju söka hjälp. o än idag har jag inte kunnat acceptera o stundtals gråter man som ett barn.