Jehovas, jävla tomtar
Jehovas kom förbi idag igen. Jag är jävligt less på dem. Hädan efter så lär dem låta mig vara i fred.
Dom frågade mig vad jag tror på. Jag svarade rätt enkelt att jag tror på tomten. Detta skratta dem bara åt, ungefär som att jag vore hjärntvättad sedan barnsbarn. jag insisterade på att tomten var min gud, han tror jag på. Jag tror hellre på en go jävla gubbe i mysig och mjuk dräkt, härligt skägg och en ölmage än någon slags gud utan personlighet. Jultomte gör bara gott, han delar ut paket till snälla barn och skrattar roligt. Man blir glad av skrattet, han sprider värme. Men denna gud (vad det nu är?) måste hela tiden göra tio negativa och onda saker före han gör en god gärning. Vad är det för en stil egentligen? Tomten slår väll inte tio små ungar och ger sedan den elfte ett paket? Nej, tomten. Han är allas morfar som slänger femkronor och fick-knivar på sina barnbarn vart han en är.
Så jag frågade dessa tomtar (Jehovas) vad som var roligt? Dem tyckte att det borde jag ju inse. Tomten finns ju inte, det har vi fått lära oss sedan vi drog av honom skägget. Ja? Men gud då? Det är ju fan skrattretande. Väljer man att tro på en genomskillnigt väsen som sägs vara större än universum själv istället för en tjock guvve i röd mjukisdress? Jag ser inte logiken i det hela. Gör ni?