Kirurger och obducenters förmåga att inte må dåligt.
Min polare, han har sån avsky för blod att han håller på svimma bara han ser några enstaka bloddroppar, t.ex vid mindre skärsår osv. Själv kan jag kolla på blod i mängder, men när det kommer till att snitta upp kroppar och "gräva och hålla på" så får även jag kräknoja.
Vad jag i denna stund är väldigt förvånad och fascinerad över är hur kirurger klarar av att... ja, "gräva och hålla på" i levande människokroppar som om dom skar och kramade pizzadeg.
Detsamma gäller även obducenter, att undersöka döda kroppar och "gräva och hålla på"... nä, nu mår jag fan illa, så jag slutar här, haha.
Men asså, hur kan dom vara så sjukt härdade? Hur klarar dom av att "gräva och hålla på" hela dagarna? Är det inte psykisk påfrästande för dom? Hur kan man INTE tycka det är äckligt att lägga ett snitt, "gräva och hålla på" och avlägsna t.ex en tumörklump i ena hjärnhalvan via ett uppborrat hål i kraniet? Finns det kanske kirurger/obducenter som helt enkelt brutit ihop och exempelvis tvingats läggas in på psyket för att ha hållt på med det för mycket?
Jag planerar inte att arbeta varken inom rättsmedicin eller inom vården, är, som sagt, bara fascinerad över deras sjuka skills att inte kräkas direkt över en nyuppsnittad levertransplantatör (hur skulle det se ut liksom?).
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
|