Ofrivilligt vid liv
När jag går förbi emo-trappan inne i stan i stockholm och ser alla svartklädda "rebell" ungdomar slänger jag en snabb blick åt dem och kläcker tyst ut en kommentar till min kompis bredvid, "emoäckel", han svarar med något instämmande "mm":ande, och vi fortsätter att gå mot affären vi ska till.
Den där stickande kommentaren som bara slippde ut ur munnen, kom så naturligt, som en reflex nästan. Jag undrar varför? varför ogillar jag emokidsen?
Jag förklarar lite snabbt för mig själv att dom
är hemska för att dom försöker fixa uppmärksamhet genom att ha på sig konstiga kläder och ha svart/rosa hår.
Men är jag säker på det? Jag känner inte alla dom där? jag känner ingen av dom?
Eller bruden på tunnelbanan som snackar lite för högt till sin kompis. Jag blir helt sjukt frustrerad, och hoppas att hon blir styckmördad senare på dagen, samma med alkisen som sitter bakom mig och luktar.
Också så med turken som spelar mobil låtar i någon park, för högt så att jag hör. Jag blir så jävla arg på dom.
På alla jävla människor omkring mig, visst, det finns folk jag verkligen gillar och tycker om. Folk som jag gärna vill ha i min närvaro.
Men för övrigt ogillar jag helt enkelt människor. Jag har funderat och funderat på om jag skulle kunna ändra min miljö, alltså flytta till ett ställe där jag gillar människorna. Men jag gissar på att det inte finns något sånt ställe, överlag tror jag att människor är likadana världen över.
Hursomhelst, ens omgivning formar ens personlighet, väljer jag inte min omgivning väljer jag inte min personlighet. Jag väljer inte ens om jag ska födas eller inte. Jag har inte kontroll över min omgivning
eller mitt eget liv. Jag får tillslut känslan av att jag är instäng i en liten låda med massor av andra människor jag ogillar, jag får aldrig välja vart lådan ska stå eller liknande, jag är helt maktlös över allting.
Men å andra sidan finns det massor av saker i livet jag gillar, livet har ju faktiskt många goda stunder och jag vill inte missa dom.
Min slutsats blir alltså att: Livets goda stunder gör livet värt att leva.
Skulle man vara född i en annorlunda sits kanske det inte skulle vara värt det?
(Ursäkta mina stavfel, klockan är ju faktiskt 5 i 3)
Vad säger ni?
"Vafan är grejjen med att inte kunna stava?"
|