Negativ erfarenhet av kärlek i ens barndom leder till oro och svartsjuka under ungdomen?
En utav mina vänner läser psykologi i skolan och om jag uppfattat henne rätt av det hon förklarat så är man som känsligast i sitt liv mellan 12 och upp till 20 års åldern i sitt liv för att man försöker hitta sig själv och så vidare.
Hon berättade även att eftersom mina föräldrar bråkade stup i kvarten när jag var liten (grova bråk) och att de sedan flyttade isär när jag gick i sexan (de flyttade dock tillbaka till varandra ett halvår senare) så kan det ha påverkat min inställning till kärlek nu under dessa år som jag försöker hitta mig själv i, eftersom jag under min barndom enbart fick uppleva negativ erfarenhet av förhållanden.
Idag gällande förhållanden och kärlek så har jag aldrig lyckats få något fullt ut seriöst innan personen hunnit lämna mig eller jag tvärtom.
Jag oroar mig dessutom ständigt för att killen ska lämna mig eller sluta tycka om mig och jag vågar aldrig ta till mig de komplimanger jag får i rädsla för att jag ska börja tycka om honom ännu mer.
Pågrund av min oro och rädsla har jag blivit otroligt svartsjuk och misstänksam och pågrund av det så har det uppstått sjukt många bråk (även fast mina misstankar oftast varit rätt) som lagt sig som kaka på kaka och då till slut gjort att det tagit slut.
Så vad tror ni?
Kan denna teori stämma, eller är det bara bullshit?
Har ni haft liknande problem under er barndom angående förhållanden och hur har det sett/ser ut upp till idag i erat kärleksliv från det?
Har säkert formulerat mig som en kratta och skrivit en hel del stavfel. Men skyller på att jag haft en hård och tuff dag så jag är rätt sliten nu och orkar inte rätta till.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
|