Nostalgi och förskönande av minnen
Ibland när jag blir lite sentimental så känns det som om det var bättre förr. Och då menar jag inte världen, utan mitt eget liv. Att jag levde mer förr, upplevde mer. Mer uppåt, mer nedåt. Intensivare, färgrikare. Att livet skulle ha planat ut mer nu, blivit mer jämntjockt och grått.
Frågan är då, är det sant? Eller har man bara en tendens att minnas de utmärkande bitarna, vilket lämnar kvar en orealistiskt och koncentrerad bild av dåtiden? Jag kan tänka mig det, för jag kan känna såhär även för perioder rätt nyligen. Och jag hoppas verkligen att det är så, annars vore det ju trist.
Vad känner ni?
Här är polisen som mitt i gatan står, niger och säger att nu är det vår
|