Att leva med psykiska sjukdomar livet ut

Tråden blev inte alls som jag hade planerat att skriva den, men mår inte så bra just nu så kunde inte tänka klart

Du mår inte bättre i egentlig mening, du lär dig bara att se på det annorlunda. Fokusera på rätt saker. Det kräver självbehärskning och medvetenhet. Jag har vänner i samma sits. Men är du sjuk och t.ex har kronisk depression så är det ju skillnad, det måste ju medicineras mot. Men utöver vissa kroniska tillstånd handlar mycket om din egen inställning. Att grubbla eller halvt gripas av panik skingrar varje liten fast tanke och man får ångest och mår dåligt. Snacka med en yogainstruktör hur knäppt det än kan låta. Många övningar hjälper personer att fokusera, varva ned och slappna av. Tror inte personer som varit/är sjuka själva kan ge dig den perfekta hjälpen för det är så individuellt vad man behöver. Hur som helst,

//Lycka till

Tackar! Har köpt ett träningskort så ska börja träna imorgon, eller det blir ju idag, men ska först sova lite

angående att alla känslor som du har tryckt bort kommer nu.
när man mår som värst ska man egentligen bara låta tiden gå och försöka fokusera på att man om ett tag kommer att må bättre.
träning är ett bra sätt att få bort stress och ångest känslor med så jag tror också att yoga kan vara en bra grej.
försök att tänka på hur bra de är att du iaf har tagit steget ur ditt destruktiva beteende..

du hittar olika saker att göra för att må bättre och när de är som värst hell yeah live is a bitch you gotta fuck
hitta strategier för att jobba dig uppåt
och när allting känns shit
köp något du tycker om maträtt dricka
tv spel dataspel film hyr någon du tycker om
sätt dig lyssna på lite skön musik, vad som hellst
något som får dig att tänka framåt och ta
tillbaka bra minnen från dig själv
va för dig själv och relax
hitta tillbaka till ditt vanliga jag
och de e bra håll dig borta från drogerna
dom tar över efter ett tag och gör dig till en
avställd mellanöl och de vet vi ju att de inte smakar gott right?

good luck man

Mot abstinens problem är styrketräning det absolut bästa för mig iaf.. man blir "hög" på det sättet istället.. mot depressionen har jag inga tips för jag vet själv inte hur jag ska lösa det

det där med att psykologer inte mått dåligt och bara läst i böcker - är inte sant. jag vet en och fyra personer som utbildar sig/är psykologer, och som, bara för att dom blir/är psykologer, inte har dansat på rosor hela livet själva. självklart har dom inte upplevt Allt som folk kommer och pratar om, men dom är precis som "alla andra" och kan även dom ha varit riktigt på botten. men jag förstår hur du känner när du tycker att dom "bara läst böcker". det kan ju faktiskt vara så att det sitter en annan mellanöl i äldre skepnad där, som lyssnar på dig, vet du.

sen tror och vet jag att det här är SJUKT nyttigt för dig. samtidigt som det är SJUKT jobbigt, och allt kommer tillbaka, så är det tur att det kommer nu, än om 20 år, eller inte alls. och är det inte lite skönt, samtidigt som det gör ontsomijävlahelvete? men jag tror (och vet) att du kommer fixa det här, och att det kommer kännas mycket bättre snart. kanske inte imorgon, men snart. du har ju redan klarat av att vara ren i 11 dagar, och du går hos psykolog, och du har köpt träningskort - det är ju en STRÅLANDE start och ett OFFANTLIGT kliv dit du vill och ska komma! :) du gör ju det! du fixar det ju! STOOOR KRAM! lycka till! :)

Jag har ingen erfarenhet själv men har hört av andra som haft abstinens och dylika drogproblem att träna någonting ska tydligen vara väldigt bra i att ersätta beroende dock kan man ju då bli träningsnarkoman men det är ju ändå ljusår bättre än drogberoende.

ta det vääääldigt lugnt o sakta nu. känner du att ngt tar emot ska du inte utmana det allt för mkt även om du måste börja testa dig själv me tex vänskaper o sociallt liv igen.

jag har aldrig hamnat lika "lågt" eller vad man ska säga som du, men har haft mkt problem o gått i terapi en hel del o så. jag blev skadad när jag bodde i malmö efter allt för fucked up relationer till folk och redan innan detta trauma från när jag var liten. jag har troligen bipolära drag upon all of this.

det som varit svårt för mig nu när jag är bortom allt det svåra är just relationer me människor. jag har svårt att vara social mer än några timmar i taget vad de gäller typ hemma fester o dylikt. jag tycker även att alla stirrar o glor o ser hur ful jag är etc så har lite svårt o gå ut pga det med.

jag har kommit rätt långt men bara för ngn vecka sedan fick jag panik o paranoia då jag var på en hemmafest och sedan dess har jag saktat ned på ett tempo jag börjat bygga upp igen.

vissa situationer har jag inga problem med, andra är jättejobbiga. o de gäller att vara medveten om allt detta.
jag tycker du ska söka upp gamla vänner som du förlorade (om de är ngt o ha) o prata ut me dem om allt, kan vara ett fint komplement till terapin du går i.

jag har nära vänner som vet om allt detta med mig o fattar när jag säger nej. men på den hemmafesten för ngn vecka sedan visste ingen direkt så (jag trodd ejag hade förklarat men tydligen hade jag inte förklarat tillräckligt bra) så folk tog illa upp av mitt beteende. jag vill inte att du ska råka ut för samma missförstånd. så försök beskriv ditt läge o börja så smått o umgås me folk igen.

min kompis psykade ut i mitten av gymnasiet och tillbringade totalt över två års tid inskriven på olika instutitioner. Det märkligaste med det hela är att han har left med sina besvär sen barndomen och därför alltid vart så jävla bra på att dölja dem, så det var otroligt besvärligt att flörstå hur seriös hans diagnos faktiskt är och vilka problem han har.

Men sen några år har han lyckats få en egen lägenhet och från den stärkt sig själv så pass mycket att han tex klar av att både ha ett förhållande och gå i någon slags konstskola.
Men det tog en jävla tid och han förlorade många vänner på vägen.

Han är absolut inte frisk och kommer antagligen aldrig att bli det. Antagligen kommer han att under perioder som kan komma med några eller jättemånga års intervaller bli tvungen att skriva in sig på psyket igen.

Han har mest lärt sig leva med sin sjukdom på ett fungerande sätt, just nu kan jag itne tänka mig det men jag föreställer mig att han i framtiden faktiskt skulle kunna ha och sköta ett jobb.

Jag förstår hur du har det. Jag har det ungefär likadant. Efter att ha missbrukat droger väldigt länge står jag nu inför ett val. Att sluta, ta tag i mig själv och börja komma någonvart i livet - eller fortsätta knarka och ge upp helt (för det är det som kommer hända förr eller senare om jag inte slutar nu nu nu).

Det är viktigt att ta tag i känslorna som sväller upp, efter att ha tryckt ner dom rätt flitigt så länge. Men ignorera dom inte, tillåt dig att gråta ut.. det behövs. Se till att prata ut ordentligt med dina psykologer (dom förstår nog mer än vad du tror), och som många andra redan sagt så är det väldigt effektivt att träna för att hålla tankarna och suget i styr.

Det är viktigt att du får stöd, från dom nära du har till hands. Det är okej att må dåligt, men vältra dig inte i det.. får du mediciner? Jag får antidepp, och ångestdämpande, och kommer få något till natten så att jag kan sova också. Trots att mediciner kanske inte är lösningen så är det i alla fall lite hjälp på vägen.

Det viktigaste är nog att du ändrar din inställning till saker och ting. Vilket nog är det svåraste man kan göra, men det går.. om man gör det långsamt. Man förändras ju inte över en natt.. så ge det tid.

Du kanske behöver något mer fysiskt positivt i ditt liv också? Kanske ett nytt ställe att bo på? Ny fritidssyssla/hobby? Nytt jobb (du kanske inte är kapabel till att jobba, men det finns alltid småjobb där man långsamt kan anpassa sig till omvärlden igen). Gör helt enkelt något du kan njuta av. Tänk på dig själv. Gör saker du mår bra av.

hoppas du blir bra mannen

dedär med bortträngda känslor som kommer har ja vart med om de va jävligt sjukt.. fattar att de känns helt cp när du fått de "bekräftat" jag va rädd som fan att min skalle va pajj permanent o en doktor sa till mig att hon va övertygad om att de va så.. mådde ju inte bättre direkt.. de man inte vet har man inte ont av.

men träna o softa.. försök att hålla dig ren finns fan inte mycket annat att göra ba se framåt o kämpa mot ljusare tider. hoppas du fixar de

Jag tackar med hela mitt hjärta för att ni har tagit er tid att svara. Har försökt skriva i tråden hela dagen, men jag har mått så otroligt dåligt idag så jag hade inte ork att skriva något bra svar.

Jag har läst allt ni skrivit flera gånger om och ska testa en hel del av era tips.

Åter igen, TACK! och tack för att ingen pajjas har varit inne och försökt spela rolig

Var på arbetsförmedlingen idag och där bröt jag ihop totalt och berätta lite för hon som jobba där hur jag haft det. Så nu slipper jag springa 1 dag i veckan dit för att få min alfa kassa så nu kan jag fokusera mig på att bli bra, eller bli bättre iaf. Hon tyckte att jag skulle gå till deras arbetspsykolog och skicka remiss dit. Det kändes så skönt att slippa gå dit och sen vara tvingad att skriva arbetsansökningar hela dagarna.

Tyvärr fick jag ta 2 stesolid när jag kom hem för jag sån extrem ångest så var tvungen att lugna ner mig. Försökte med andningstekniken, men  det hjälpte inte så hade jag inte tagit de lugnande var jag rädd för att få åka upp till psykakut senare idag.

Just nu känns det bra för jag har skrivit av mig både här och i private meddelande till folk och sen snacka jag med min psykolog på telefonen.

Hoppas bara inte pillersuget kommer komma imorgon, men om det gör det så är jag nästan rätt säker på att jag kan klara av det. För just nu är det inte pillerna som är det största problemet, utan det är känslorna.

Mellanöl!

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det här men...
När man är riktigt nere är det ofta svårt att fortsätta enbart för sin egen skull. Man tänker att man är så kass så att det är ingen mening att anstränga sig om det ändå inte är något mer värdefullt än sitt eget liv man ska försöka rädda.

Då ska man hitta någonting annat som man kan leva för. Inte för alltid förstås, men något som man älskar så mycket att man kan säga till sig själv: "Jag hänger kvar lite till, för jag måste se till att det här blir klart/ jag måste se hur det här slutar." Projicera sig själv på något utomstående alltså.

Det kan vara vad fan som helst egentligen. För min del är det böcker och mitt musikintresse som jag levt på under långa perioder i mitt liv. Även kyrkan (om någon har några åsikter om att vända sig till antingen böcker, musik eller kyrkan, jag gissar på det sista eftersom detta är whoa, så tar vi det en annan gång).
Givetvis blir det lätt så att man ger droger den här rollen i sitt liv, på början av ditt stycke låter det i alla fall som att du varit i det stadiet. Vad ska man säga, jävligt dumt men de fattar alla av sig själva egentligen.

Men som sagt. Bestäm dig för någonting. Börja skriva en bok, börja träna en sport, börja läs allt du kommer över av något ämne du är intresserad av, börja samla alla plattor av någon artist.
Och säg till dig själv: "I´ll se this through. Oavsett hur djävligt allting blir så ska jag fanimej gå upp ur sängen varje morgon, om jag så inte ser någon mening med livet utom det här så ska fortsätta tills jag är klar med det här om x år."

LYCKA TILL

Obs, glömde.

Det är JÄTTEBRA att snacka med psykologer om hur man känner sig. Det är en del av behandlingen, precis som mediciner är.
Det jag skrev i inlägget före det här handlade mer om den andra biten, alltså att leva med sig själv när man mår dåligt.

Min stora hobby innan var att fotografera. Dum som jag är la jag ner det när jag börja må dåligt. Så just nu sparar jag till en ordentlig kamera så jag kan ta upp det igen. Vissa dagar kunde jag vara ute i flera timmar och bara vandra omkring och fotografera olika saker. Sen redigerade jag bilderna i photoshop och då var man så koncentrerad och gjorde mycket för att få bilden så perfekt som möjligt.

Så jag ska ta upp det så fort jag får pengar för tror det hade kunnat hjälpa mig enormt mycket.

mellanöl, jag blir rörd och skitstolt när jag läser vad du skriver om hur du gör och hur det går, och hur mycket du kämpar :) jag tvivlar inte en sekund på att du kommer klara allt du vill klara! och självklart ska du börja fota igen, gör massa massa sånt du tycker om och som du vet att du mår bra av och som är bra för dig.

Visste nån pajjas skulle komma in och skriva så. Men idag bryr jag mig inte ett skit för jag vaknade imorse och mådde så jävla bra och har gjort det sedan dess. Så jag hoppas det fortsätter så.

Sen stavas det inte "endå" utan "ändå", färsking.

Mellanöl P21


Lyssna nu, och lyssna verkligen.
Det du går igenom går alla som slutar med ett missbruk.
Det du måste göra är att verkligen ta dig i kragen o få dagarna att gå..
Att du ska rycka upp dig tänker jag inte säga för när jag slutade var jag verkligen inte personen som var stark.
Ta kontakt med dina gamla vänner, vänner som har karaktär är dom som kommer att hitta dig för den du är. Även om du har saker att snacka om kommer du att hitta dom som pratar med dig och intresserar sig för ditt problem.
Kom ihåg att du hittar förmodligen roliga saker i allt som du gör.
Sitt INTE vid datorn när du har tid över. Gör något annat. Spring en runda när du börjar få ångest.. Det gör att din hjärna till slut inte vill få ångest helt enkelt.
Det här med att du blev känslokall är dina tabletters fel. Slutar du med dom kommer det tillbaka. Ibland kan det ta lång tid, ibland kommer det tillbaka snabbt.

Du måste tänka men kontrollera dina tankar.
Börja meditera . Det har bra effekt på psyket och det får dig att släppa dåliga tankar..

Du är 21 år. Du har LÅNG tid framför dig.
Du ska väll inte låta några små problem eller defekter störa dig i ditt äventyr genom livet?

Lev varje dag som om de e din sista. Då kommer varje dag bli bästa dagen i ditt liv.

En sak som jag märkte var viktig när jag mådde dåligt, och bestämde mig för att må bra igen. Det var att sova på rätt tider, få en bra dygnsrytm.
Nu är det kanske individuellt, vad vet jag, men för mig blev det iaf. bättre då jag inte sov bort hela dagar.

Bara ett litet tips som kanske kan göra det lite lättare...

cradle

Har redan börjat ta kontakt med kompisar som är ordentliga. Många har sagt att det här med meditation är bra så jag ska ta upp det på tisdag när jag ska snacka av mig med min kontaktperson. Jag vet att jag kommer ha en hel del jobbiga perioder framför mig,men det får jag försöka klara av. Som tur är har jag hund, så när det blir för jobbigt här hemma går jag ut med honom i skogen och kopplar av med musik.

daviden

Gjorde samma som dig innan. Tyckte dagarna var så jobbiga så jag vände dygnet helt. Men nu tycker jag faktiskt att jag har fått någorlunda bra dygnsrythmer. Ställer klockan på 08.30 och tar mig upp då hur trött jag än är och tar ut hunden i kylan och då vaknar jag till, samtidigt som han gör sina behov.

Men idag ska jag och mamma till malmö så jag ska gå runt och kolla där lite så jag slipper sitta hemma här framför datorn bara :)

Mellanöl

Shit jag känner igen mycket av det du skriver. Har till exempel just skaffat mig kamera igen men fanskapet har inget blixt så jag kan bara fota nån timme mitt på dagen.

Jag vet inte jag försöker hantera alla olika psykiska problem på olika sätt. Några exempel. Min narcissistiska personlighetsstörning försöker jag bota med att träna upp min självironi. Jag har kommit sjukt långt helt utan hjälp på den punkten så jag börjar undra om diagnosen kanske inte stämde ändå. Men det är så svårt att reda ut vad fan det är egentligen och vilka problem som då kommer sig av det.

Empatistörningen är svårare, jag trodde nämligen att det jag kände var empati. Problemet är att jag kan känna med andra människor men jag har svårt att få det att röra mig i själen. Det rör mig ytligt men går inte in i hjärtat. Men nu har jag kännt det ibland, det bara skär in i hjärtat och jag får sån djup ångest att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Ett annat fenomen är att när jag verkligen känner det börjar jag gäspa så folk ser mig som ännu mer känslokall vid de tillfällen då jag faktiskt inte är det. Det är sjukt.

Aggressionsproblemen var svåra från början, att försöka inte bry sig när man känner sig provocerad. Fan jag skaffade Whoa på grund av den anledningen, sen skrev jag provocerande saker så att folk skulle säga emot mig och smäda mig. När det hände blixtrade det för ögonen trots att det bara är ett fucking inlägg på internet och trots att jag inte ens menade det jag skrev. Men jag kan ju inte spöa på någon jag inte ser så då blir jag tvungen att skaffa mig självkontroll. Nu roar det mig om någon säger emot.

Drogerna, jag har varit HELT ren i två månader, nästan ren ett halvår, när jag återfallit har det varit lite kola här lite röka där men jag är stolt, inte alls som förr. Sömntabletterna var fan ta mig den svåraste drogen att kicka. Jag sover ibland ingenting fick en psykos i somras därav men jag jobbar som ett djur, tränar som ett djur så att man somnar ibland av ren utmattning. Det kommer gå bra.

Så för mig handlade det om mental träning på olika sätt. Att utsätta mig för situationer som skulle tvinga mig att ta itu med de känslor jag har som är fel. Jag började jobba inom vården eftersom det krävs empati. Ibland måste jag sätta mig och tänka länge innan jag kommer fram till vilken känsla jag BORDE ha och så koncentrerar jag mig på den tills jag gjort den till min. Eftersom jag var dålig mot dem jag älskar mest bröt jag all kontakt och flyttade. På det sättet får jag lida för det jag gjort och känna av konsekvenserna av att handla fel, dessutom kan jag inte skada dem om jag inte finns i närheten. Så min belöning när jag botat mig sjäv kommer vara att få återförenas med dem. För mitt motstånd mot psykologer har jag inte botat, fuck dom, jag är min egen psykolog och läser istället böcker själv om det de säger att jag har. Men när jag blivit bättre kanske jag klarar av dem

Det har gått snart ett år sen jag bestämde mig och det går bra. Just nu känns det förjävligt men konsten är att glömma hur man mår för stunden. Om du sätter pappret med dina psykiska störningar framför dig så kan du få en ganska god bild av hur ditt liv kommer se ut om tio år om du inte lär dig kontrollera dem. Den bilden ska du koncentrera dig på inte hur du mår nu.

Så mental träning, sätt upp mål och handlingsplan, rannsaka dig själv, lova dig själv en fet belöning, och bara kämpa kämpa som ett jävla djur.

orkar inte skriva mer nu, lycka till

Mellanöl

Då fungerar det lite för dig med alltså. Man mår faktiskt bättre av ljus.
Ah, mammor är bästa receptet på allt f ö.

Som jävligt många skriver: träning.. allt som du tycker är kul är bra. Lira yoga, köp dig en skateboard eller en sandsäck.. vad som hellst, bara du tycker om det och det är bra för dig..
börja bara inte med söntabletter, dom är fan värst.
annars om du vill ha nått som du kan koncentera dig lite bättre är ju förslaget naturapoteket, dom har tex rosenrot som är bra för kroppen och mycket annat..

krya på dej.. Cheers!

Narcissus P23

Har läst igenom det du skrivit och känner igen mig mycket i det du skriver. Måste tyvärr rusa iväg nu så skriver ett svar senare till dig, men du ska ha ett stort tack för du dela med dig om dina upplevelser. Men som sagt, kommer hem ikväll igen och då ska jag läsa igenom det igen och skriva ett svar

daviden P25

Ja, min mamma har varit toppen de senaste 3 åren och alltid ställt upp fast jag betett mig som en riktig idiot. Har haft två riktigt jobbiga dagar de senaste dagarna så hon har stöttat mig och jag har fått stor hjälp av folk här på whoa. Och nu ska vi ner till Malmö jag och mamma och kolla lite i affärer och ta en fika så jag kommer ut lite och får lite nya tankar :)

Jag har faktiskt blivit förvånad att det finns folk som jag aldrig har snackat med tidigare på whoa som jag har pratat med och har hjälpt mig. Trodde inte det fanns så många fina människor på whoa.

Tänkte också skriva lite. Jag har också en historia i bagaget som handlar om ångest och att försöka återfå kontrollen över sitt liv.
Jag kom också till en punkt där jag insåg att antingen så tar jag kontrollen, eller så styr min ångest mig istället. Valet var lätt.
När jag får ångest försöker jag dels att tänka bort den, jag gör liksom om känslan till en liten boll som jag visuellt andas ut. Låter flummigt, men det funkar faktiskt! Sen om du vet vilka situationer som får dig att må dåligt, så försökt att undvika dom medans du är  nere, det är lättare att möta det som skrämmer en när du är stark i dig själv. Önskar dig lycka till!

Med risk för att bli den där pajasen..Men hade du inte slutat med det här för ett tag sen, asså må dåligt o sluta käka piller för de hade du slängt o rökt hasch istället? det låter väldans dumt men jag är nästan hundra på att mellanölen just gjorde så.

Livet handlar om Rutiner, och Förändring.

Dina tidigare rutiner har bestått av att pula piller å dämpa det som du nu behöver ta itu med, möjligtvis uttav rädslan för förändring.

Nu är Förändringen här igen, nu är rutinen bruten, och du sitter där, mitt i förändrings stadiet, utan några nya rutiner.

Du måste bygga upp rutiner, minsta lilla vardagligs SKIT SAK, borsta dina tänder, göra armhävningar, lyssna på musik en stund, läsa några sidor ur en bok, gå till affären och handla, dagliga samtal hos din psykolog om du har en sån, dammsuga och städa lite. Enkla skit rutiner. När du känner att du kan gå igenom dagen, bara för att du vet att du behöver göra alla dom där rutinerna, kan du fortsätta din förändrings process.

Att vara van vid att tända en pipa det första man gör på morgonen, efter maten, till programmet som går den och den tiden på tvn, till kvällen innan man sover... (byt mot piller om du vill..)

Är en VÄLDIGT svår rutin att sluta med..

OM du låter den vara det... du kan inte längre tänka: "jag ska inte äta piller, jag ska inte äta piller, jag ska inte äta piller"

Du måste förändra ditt sätt att tänka helt om du vill komma ur det här. Tänker du "jag ska inte äta piller" så accepterar du piller som en del av ditt liv enbart genom att tänka den tanken.
Det håller inte, det håller ALDRIG, det är ett så att säga Positivt Negativt tänkande kan man kalla det.
Du utsätter ditt undermedvetna omedvetet om att den fortfarande ska spara rutinen "Piller + Jag"... varje gång du tänker tanken laddar du den rutinen.

Du måste tänka på något helt annat, du måste fokusera på en helt annan sak, och så fort det jobbiga kommer måste du skifta din fokus till ditt nya sätt att tänka.

Ett exempel, "Jag ska aldrig äta piller". eller, "Jag hatar piller"

förstår du skillnaden jag försöker komma till? svårt som fan att förklara exakt, men just sånt här tänkande fick mig att sluta röka med ciggaretter efter 8års rökande, och Hasch, på samma gång, och alla andra droger med för den delen...

det går, men allt hänger på VAD man tänker, HELA tiden.

well lycka till, fråga vad du vill, bara skicka ett mess om du vill veta något mer..

You can do it man, I KNOW you Can !

Många som tycker att du ska börja med olika aktiviteter, träna, yoga, fota och ditten med datten. Det är nått jag håller med om, Kropp och psyke hänger till viss del ihop och du mår säkert lite bättre om din kropp mår bra rent fysiskt.

Men

Jag tror även att det är viktigt att du inte sätter upp får många mål, för mycket saker du ska göra direkt och jag tror absolut inte det är bra med tidsstyrda mål. 
Det är ju så att humöret (om man kan sammanfatta ens psykiska tillstånd i det ordet) går i perioder och när den där jobbigaste perioden kommer igen så skulle iallafall inte jag vilja ha satt upp för mycket krav på mig.

Min poäng? Ta det långsamt och sätt upp dina mål över ett helhetsperspektiv.

tex om det går en period då du mår så kasst att du inte orkar träna alls så gräv inte ner dig själv mer över att du misslyckats med träningen under den perioden utan acceptera det och fortsätt igen när du orkar.

Vet inte om jag uttrycker mig förståligt. Mina fingrar hänger inte alltid med huvudet. Ja, ni vet säkert hur det är.

insane M P22, instämmer helt! just precis det jag menade med dagliga rutiner, enkla saker som får en att slippa tänka så långt framåt hela tiden det gör än oftast bara mer stressad å ångestladdad!

man måste bygga upp sin självdistans, LÅTA sig själv Må Dåligt!
kanalisera det bäst man kan, jag har själv dämpat mig med droger, vi har nog proppat samma piller båda två. men det hjälper inte som du nu efter hela den långa jobbiga vägen du vart tvungen att färdas kommit fram till nu äntligen.
det blir bara värre, man mår sämre och sämre, det blir fler och fler piller och ingenting förändras, man sitter där i en sån där självdestruktiv rutin som man inte ens vet om man Vill eller inte Vill ta sig ur ens en jävla gång... det är hårt som fan...

men nu har du bestämt dig! VILJAN ÄR ALLT! därför avslutade jag mitt tidigare inlägg med att jag VET att du KOMMER att LYCKAS.
för du har viljan, du använde din vilja till att göra allting som du gjort fram tills just nu. Du använde viljan att börja med droger, fortsätta med dom, och till och med sluta med dom... catch my drift?

som jag va inne på så måste du lära dig kanalisera allt det jobbiga, så du slipper tvinga dig själv till att skjuta undan den, med en stes 10a eller med att helt enkelt gå och sova... det gömmer bara saken men den finns endå kvar där sen.

du behöver KANALER, spelar ingen roll, såg lite snabbt att du skrev något om att du gillade att fota, FOTA!
MåLA!, SJUNG! Lyssna på musik och DANSA! Rita!
VAD som helst, spelar INGEN roll, välj din kanal, eller ännu bättre välj ALLA dina kanaler och använd dom varje dag!! så ofta du kan!

en till sak som jag glömde säga i mitt förra inlägg, är att se till att SKRATTA, MINST 1 gång om dagen, då menar jag inget krystat skratt. det måste komma inifrån, ett hjärtligt skratt. tänk på att du är glad att du lever och skratta åt dig själv och allt du har gått igenom, vad som helst liknande så där.
skratt har OTROLIGT många positiva Fysiologiska effekter!!!
lär dig skrattet konst och slipp depressionernas demoner!

lycka till kompis!

Jag tycker det är aningen roligt med en massa kvasipsykologer som kommer in o snackar om joga och träning. Som om dom faktiskt visste vad dom pratade om.

Visst är det trevligt med människor som faktiskt bryr sig och som försöker hjälpa en att må bra.
Men varför ta hjälp från en massa människor som troligen inte vet speciellt mycket om psykologi.??

Vissa tycks också prata om psykiska sjukdommar som någon slags livsstil. Så bara man ändrar sin livsstil så kommer allt att ordna sig.

"När alla dessa tester var klara fick jag ha ett möte med psykologen och läkaren för att få reda på diagnosen de kom fram till. Jag lider av 7-8 psykiska sjukdomar om vissa kommer jag få leva med resten av livet."
Om man få diagnosen att man har vissa psykiska sjukdomar som kommer vara livet ut så är man nog mer "sjuk" än att man bara kan ändra sin livsstil och må bra.

DESSUTOM så är det ingen här inne som ens vet vad det är för sjukdommar det handlar om. Hur kan ni då uttala er om lösningen.?

Tycker inte om en massa kvasipsykologer som kommer med generella lösningar på deras egna kvasipsykologiska föreställningar om orsaken till några psykologiska sjukdommar som dom inte ens vet någonting om..

Jag kan då helt och hållet säga att jag har ingen aning om hur din situation ser ut. Det jag vet med all säkerhet är att nerknarkning knappast fungerar -(om det nu inte är ordinerat av de kunniga). Annars får jag bara hoppas att du blir bättre.

Lynguistic P21

Måste man veta vad man pratar om för att man försöker stötta och ge tips på hur man kan göra vardagen lite lättare att hantera och leva i? Så du tycker att bara för att "ingen av oss" vet någonting om psykiska sjukdommar, eller att "ingen av oss" läst psykologi, så tycker du att ingen egentligen borde säga något här? Eller hur menar du?

Men varför ta hjälp från en massa människor som troligen inte vet speciellt mycket om psykologi.??
Ja, varför ska mina vänner som blivit misshandlade eller hotade eller varit med om otrohet eller andra saker komma och prata med mig och be mig om råd när jag egentligen inte vet någonting om dom känslorna eller hur det är att vara just där? Varför är du så otroligt dömande och måste vara så politiskt korrekt?

Och jag tror folk här inte överhuvudtaget tar det så enkelt att bara för att han skulle börja träna så kommer allt ordna sig, MEN, ser du något negativt i att folk berättar om sina erfarenheter och ger råd och pushar till att sysselsätta sig med något och försöka fokusera på något annat även? Och du, vem har snackat om någon "lösning"? Och vem har sagt att alla råd och tips ska följas?

Dessutom tror jag att om man har stöd utav folk utifrån, och folk som tror på en (inklusive sig själv), och känner att folk bryr sig och vill hjälpa till, så kan man få en himla skjuts på vägen. Ingen har väl avrått någon här från att ta proffesionell hjälp heller? Snarare att göra det, och ingen tror jag är så pass högfärdig att den anser sig som psykologiguru här, mer än du. Och om jag nu misstolkat ditt inlägg eller missupfattat saker och ting, så är du hjärtligt välkommen att förtydliga det. Tack.

Hej, tack, hej.

p0lak

Jo, det är jag. Men eftersom jag har försökt att hålla mig ren efter varje vända på psyket, men sedan inte fått någon hjälp så har jag inte stått ut mer än några dagar. Så jag har alltid haft benzo i kroppen och opiater. Men denna gången ska jag göra allt jag kan för att ta tag i problemen istället för att fly från dem som jag gjort tidigare.

Är helt bestämd med att jag ska skita i det nu och verkligen fokusera på att hantera problemen. Så här bestämd och motiverad att sluta har jag aldrig varit innan :)

stepfucced F19
Såklart man inte måste vara utbildad för att kunna ge lite tips om hur man får vardagen att gå vidare.
Jag skulle också hemskt gärna vilja ha lite tips. Så ge mig några. =)
Poängen är att vad killen behöver är inte tips om hur man får vardagen att gå lättare fram eller liknande, han behöver seriös hjälp.

Det jag går emot är de tips som riktas som något slags botemedel eller något sätt han kan påverka sitt "sjuka" tillstånd. Det gör jag inte för att ingen här vet något om psykiska sjukdomar. Det kanske finns någon som läser psykologi.

Däremot har han inte själv sagt vad det är för sjukdomar han har! Så ingen kan veta vad han behöver för någon hjälp att tampas med dessa.

"Varför är du så otroligt dömande och måste vara så politiskt korrekt? "
När det gäller otrohet eller misshandel så kan du som människa ge tips på hur personen ska handskas med situationen. När det gäller psykiska sjukdomar är det svårare.
Anledningen till att jag skriver här är för att betona att psykiska sjukdomar är komplexa saker. Tycker inte om en massa människor som kommer med huskurer för psykiska "sjukdomar". Det är enligt mig otroligt ignorarnt, och det bagatelliserar dessa "sjukdomar". Sen så är jag inte dömmande om man inte tar åt sig.

"Snarare att göra det, och ingen tror jag är så pass högfärdig att den anser sig som psykologiguru här, mer än du. Och om jag nu misstolkat ditt inlägg eller missupfattat saker och ting, så är du hjärtligt välkommen att förtydliga det. Tack. "
Du fattade då inte att det som jag sa i slutet ganska mycket betonade att jag faktiskt inte vet mycket om hans situation eller om psykologi? Alltså är jag snarare den som är minst högfärdig psykologiguru här inne.
Och det är denna självutnämnda psykologiguru som jag faktiskt anmärker. Eftersom du är emot dessa personer så borde du hålla med mig.

Har inte skrivit vilka problem jag har eftersom alla undersökningar är inte klara än och väntar fortfarande på några svar. Ska göra fler tester, men de som doktorerna och psykologerna har kommit fram till är;

Djup depression
Ångest
Panikångest
Lätt schizofreni (jag har röster lite då och då)
Anorektiskt tänkande
Självdestruktiv
Koncentrationssvårigheter

Yes, men det är nice..och jag förmodar att allt folk här på whoa peppar dig ännu mer..Skönt att bestämma sig så once and for all

Sorry att jag frågar o du behöver ju givetvis itne svara men jag blir lite nyfiekn på det här med Lätt schizofreni och att du hör röster lite då och då..När kommer dom o ja hur e det liksom? Som om någon satt på tippen o örat o sa massa skumt eller?

Jag har depression och har haft det i tre år nu, legat på psyket, självmordsförsök o allt va det har varit. jag har haft väldigt svårt att acceptera att jag faktiskt har en psykisk sjukdom, och jag förmodar att det är svårt för dig med.
min kommer jag väl bli av med så småningom, men den kommer alltid att finnas där, redo att slå ut igen.

har gått på piller i 3 år nu och har precis börjat med terapi, vilket jag tipsar dig om.
min psykolog pratade med mig och fick mig att börja acceptera att det som har hänt har hänt, och hatt jag har en sjukdom som jag inte alls kan påverka, men att jag iaf ska tänka positivt och tänka att "nu har jag depression, jag kan inte förändra det" men att istället för att tänka att allt är skit tänka "vad kan jag göra för att inte tänka negativa tankar om depressionen".
att man fokuserar sig på det lilla positiva man har i sitt liv och att man faktiskt har hela sitt liv framför sig. du kan inte påverka det som har varit och du kan inte påverka din sjukdom, du kan bara acceptera den och leva ditt liv på bästa möjliga sätt. bestäm dig för en förändring helt enkelt. livet tar inte slut för att du har en sjukdom

Men alltså. Rätta mig om jag har fel. Men bara för att man har en psykisk "sjukdom" så betyder det väl inte att det inte finns någonting man kan förändra?.

mellanöl: mina läkare säger att schizofreni-symptom så som röster och andra milda hallucinationer inte alls behöver vara någon form av schizofreni utan att det kan bero på stark ångest/panikångest och oro. Prata med dina läkare om det.

Bara så att du inte känner att du tappat vettet helt, vilket jag vet personligen är lätt att göra när såna konstiga saker händer.

fan för att tänka på o göra en tråd hela dagen :D

p0lak

Det händer alltid när jag är själv och oftast när det är helt tyst. Sist jag hörde något var i söndagsnatt. Då var det som tio personer stod och skrek inne på mitt rum. Sen innan det hörde jag Tyra Banks säga "Fredrik, ta inte sönder mina byxor" Så det kan vara riktigt löjliga saker.

Azziz F19

Har också försökt ta mitt liv, den gången svalde jag alla sömntabletter och sedan vaknade jag upp 14 timmar senare på sjukhuset och hade ingen aning om var jag var. Min mamma hade vaknat av att jag svimmat av i köket så hon såg mig liggandes där. Jävligt glad att hon gjorde det nu :)

Clajlo F20

De misstänkte det på mig för att det ligger schizofreni i släkten. Den diagnosen är inte helt fastställd ännu för jag ska göra fler tester.

Lyng: du kan ju knappast förändra saker som har varit? Eller om du kan det får du gärna ändra mitt liv sen 91-92 då det började gå snett. hör av dig då isf.

mellanöl: uh! Det är fan hemskt, jag pratade lite om d med psykologen också, och det var så skönt att han verkligen inte dömde mig för det utan försökte snarare få mig att tänka positivt, och sa "det är ditt val, men tar du livet av dig VET du ju faktiskt inte hur det hade kunnat bli i framtiden. döden är för evigt, det är slutet och du har inget att förlora om du lever vidare."
Jag försökte hänga mig, o var väl halvt medvetslös typ, till min katt började jama högt åt mig.

Azziz F19
Nej det kan man inte. Men man kan väl ändå ändra förutsättningarna för att bli frisk?

när det gäller terapi så får du ta en dag i taget, och tro på att det faktiskt blir bättre. själv har jag en sjukdom som kräver stark medicinering varje dag. mediciner jag inte kan leva utan. detta kommer jag aldrig bli frisk från. för mig blir det aldrig bättre. det var rätt surt att behöva acceptera det. men det är det man får göra. 

min kusin har haft depressioner och panikångest i tolv år, så har hon gått på bl.a. benzo. till slut satt hon där med dagliga doser som är många många gånger högre än rekommenderat. till slut gick hon med på avgiftning (då hon var inlagd på psyket hela perioden), det tog över ett år att bli fri från skiten,. men hon blev fri, med terapi, stöd från nära o kära och framförallt tålamod.

Var social, även om du inte orkar. Varje gång ja mår dåligt, och inte bara mår dåligt för man typ blivit dumpad dåligt utan riktigt nere så man nästan ba vill hoppa från balkongen dåligt så ringer ja alltid en kompis eller går till nån som ja litar på.
Pratar inte så mycket, sitter mest tyst men de e bara skönt att höra nåns röst eller se nån som bryr sig framför sig.
Du hade förlorat många vänner skrev du, ta kontakten me dom igen, men inte för snabbt. Kanske skriva lite på msn och kanske hitta på nått nån gång. Jag hade en vän som hjälpte mig varje gång ja mådde dåligt som jag tappade kontakten med, efter ett halvår försökte jag ta kontakten igen och då var vi 2 olika personer, vi kunde inte änns snacka som vi gjorde förut.

Yoga har ja aldrig testat så kan inte ge dig nåra tipps om det, men sätt på en riktigt bra lugn skiva som du har och lägg dig i sängen o blunda, skit i allt som händer.

Ja har ingen erfarenhet om de där me psykiska problem som du snackat om och aldrig vart på nått hem. Man panikångest eller bara fet ångest har ja vart me om, och va hoss läkare och kunde fått piller men vägra, så ja har nog inte lika grova problem som du, men de e allt ja kan hjälpa dig med.. :)

Lyng: läste du vad jag skrev?

Nu har jag åkt på världens förkylning också. Jävligt jobbigt att vara riktigt förkyld när man redan är deppig och nere. Nu känns allt extra jobbigt, men det är skönt att bara ligga i sängen och bli ompysslad av morsan iaf :)