Har övertygat mig själv att jag nått botten
Det är lika bra jag tar det från början så ni förstår vad det är som bekymrar mig. Jag har (tror jag) successivt övertygat
mig själv om att som jag har det just nu idag är så dåligt som jag kan tänkas må. Förmodligen är så inte fallet men liktväl.
Min dåliga period började i samband med min dåvarande realtions uppbrott, livet som jag motvilligt var tvungen att återgå till
var ingenting som jag hade hoppats på, det är ett liv som går i halvfart och jag trivs inte alls.
I början så visste jag inte vad jag skulle göra, 19 år gammal och knappt nån bekantskapskrets eftersom mitt ex hade fått
min oavbrutna uppmärksamhet under de senaste ett och ett halvt åren. När jag då sedan stod i ruinerna av det liv jag så godtyckligt
borstade från mina axlar då singellivet upphörde var nu tillbaks, och det stod där på min tröskel tydligare än aldrig förut.
Ett liv där en lyckad dag kunde mätas vid hur mycket tid jag satt vid datorn. Men det fungerade inte längre, jag kunde inte återgå
till att sitta bort min fritid vid datorn igen. Så jag började träna, och oj vad jag tränade. Det blev 5-6 gånger i veckan, jag bedövande
min ångest med endorfiner, satt på skolan och längta efter gymmet, de dagar då jag inte träna så klöste jag på tapeterna, det var
det enda jag hade i livet. Allt eftersom blev det mer extremt, innan jag fattat vad som hände så sprang jag 2 mil springturer ett par
gånger i veckan och gick på gym och simmade och cyklade, allt jag kunde tänkas hålla på med. Det fungerade för stunden, kände
att jag föberedde mig för när mitt liv skulle ta fart igen och jag skulle vandra i det och vara så snygg och vältränad som jag kunde bli.
Det är här jag hade fel, för nu har det gått nästan 8 månader, jag har inte tagit mig ett enda steg framåt, det enda steg framåt jag har tagit
är steg ner på viktstaplarna på gymmaskinerna och nu fungerar det inte längre. Träningen skänker mig inget vålmående längre, jag sitter
på gymmet i ångest numera över vilken vardag jag måste vakna upp till.
Då jag ser folk på TV som tappat båda bena i en explosion är min första reaktion: Ja men det har då åtminstone nått annat att tänka på,
så det är här jag drar slutsatsen att jag övertygat mig själv om att det inte blir sämre än så här.
Jag pendlar till skolan, har alla mina vänner 10 mil härifrån, har inga planer på att inackordera mig nu då jag ska flytta nästa höst för att gå
universitet. Jag ser fram emot nästa höst mer än vad jag kan förklara, men vad ska jag göra under tiden? Hur ska jag stå ut med den här vardagen
som jag har framför mig? Ska jag gå runt så här i ett år så vet jag itne vad jag gör och det verkar litegrann som att träffa nytt folk i den här åldern
det gör man med alkohol och ja, jag tycker om att festa men jag är inte sånt överdrivet fan att jag skulle kunna tänka mig hålla på med sånt mer
än en gång i månaden.
What do you make of this?