överreagerar jag?
jag vill inte eller förväntar mig att nån ska tycka synd om mig eller sånt.
Men det ligger till så här.
Jag har aldrig kommit överens med min pappa, sen han fick en ny fru ungefär när jag var 8 år så har jag bråkat med både han och henne.
Dom har behandlat mig som skit bla.
Dom fick egna barn för cirka 4 år sen och sen dess har min pappa slutat fråga mig om jag vill tex följa med på semester lr hitta på nått.
hans nya fru låter mig knappt va med mina halv syskon, kommer dom ner till mitt rum skriker hon att dom sak komma därifrån direkt.
Dom har farit på semester 3 ggr i sommar och berättade inte ens om det.
(Jag bor hemma kan jag ju berätta oxå)
hans nya fru hälsar aldrig på mig och är alltid sur och otrevlig mot mig.
så jag har så gott som slutat bo där, han ringer och frågar om jag ska komma och bo där ibland så att min mamma ska betala honom underhåll bidrag.
Min mamma är sjuk sedan många år tillbak, hon har bla wiphlash skada i nacken, diskbrock och mårbuskron (stavning) så hon orkar gå utanför lägenheten 2-3 dar i veckan om ens det.
Hon har alltid ont i huvvet/rygg lr mage.
Min mormor var dubbelt så pigg än mamma och det var hon som hjälpte mamma med mat och städning när vi var mindre.
Hon blev som en mamma för mig.
Och nu dog hon i cancer på min födelsedag detta år.
känns osm jag förlorat en mamma.
Jag har testat anti depp medecin och snackat med psykologer, men tycker inte de hjälper speciellt.
har snackat med vänner, men dom verkar inte förstå min situation riktigt.
så jag har funderar lite på sistonde om jag överreagerar på allt?
har vänner som har varit med om värre saker men på dom varken syns det lr liknande.
är detta vanligt i en svenssons uppväxt?