trasig.
vet inte... läste precis att vi inte fick skapa trådar som bara rör oss så... ska försöka komma ihåg att formulera mig så att det rör alla...
jag vill verkligen veta om någon känner likadant...
Har lyckats vara tillsammans med riktigt taskiga killar... De som inte varit otrogna har lämnat mig när jag behövt dem som mest. Alla utom en som är mitt undantag. Hoppas du vet vem du är.
Hur som hellst har jag varit smart nog att gå när de gjort de saker som sårat mest och jag har någonstanns stått upp för mig själv mitt i allt kaos... Även om jag alltid va rädd och kanske va det därför jag gick ifrån dem...
Men så va de den killen som lovade allt och tog sönder allt. Han va otrogen fort och ofta... Vid varje tillfälle känns det som och... jo de va nog varje tillfälle. Hur som hellst så lät jag honom fortsätta... Jag vart snarare besatt av att få det han lovade än kär. Han gjorde mig så sjukt ledsen och jag dissade en av de snällaste efter honom för att jag verkligen inte orkade eller vågade tro på någon... Och för att jag kände mig så grymt ovärd och dålig... Ville liksom inte lägga allt det på någon så fin... känner mig... och vill inte. aja.
Jag blev gravid med den nya som jag inte ville bygga något med eftersom jag kände som om jag lurade honom, han mådde skit, orkade inte komma och va med mig under aborttiden eller under tiden som allt va skit... Sen träffa han en ny tjej som är svartsjuk som fan. Så a. Han ringer mig och mår dåligt men kan inte prata länge kan inte ses...
gah, till problemet. Jag har tagit så grymt mycket stryck av allt det här och nu har jag träffat den killen som jag känner att jag på riktigt vill gå vidare me... Och... Han säger ju att han känner likadant men någonstans finns alltid den här känslan... han kommer ångra sig när han ser den där söta tjejen på festen när jag inte är där och han kommer svika... De e liksom det jag är van vid och att jag känner så och tror så gör ju att han känner att det kvittar men oroar jag mig inte kanske han inte tänker på det förens det är försent?
är så grymt uppriven... känner ni så? är ni rädda att de ska försvinna? jag känner mig liksom aldrig mest värd... aldrig bäst.
låt det börja...