Kvinnor och kvinnor.

Kvinnor och kvinnor.

Mina vänner kallar mig toffel så fort jag hänger med en tjej en hel kväll, på krogen (enda gången jag träffar kvinnor). Om man räknar bort några kvinnliga vänninor, kvinnor jag hatar och måste träffa, mamma och Alice (mammas hund). Visst, mina vänner säger det på det vänskapliga sättet och för att reta mig; men jag tycker ändå inte att det är befogat.


jag kommer ihåg back in the days när en brud ringde mig klockan 02.00 på natten; jag tyckte om henne och allt. Så ringde hon och sa "jag behöver dig nu, kan du komma, jag mår inte bra". Jag svarade då "hur kan du ringa mig såhär sent? palla med dig när du håller på och skit. Jag sa att du skulle ringa tidigare om du ville något" och hon svarade "amen, jag ringde förut men du svarade inte." och jag svarade "kanske hade annat för mig? och dessutom har jag sällskap idag, hej då". Dagen efter så tog hon livet av sig. Man kan säga: om jag hade tofflat kanske hon hade levt idag men eftersom jag inte gjorde det så dog hon. Med andra ord är det viktigare för mig att inte bli kallad "toffel" än om någon jag bryr mig om överlever.


Jag vet att ni undrade i några sekunder om tjejen verkligen tog livet av sig; men det gjorde hon inte, men för att citera "men det är baserat på mitt liv" som författaren sa när någon hade kommenterat och anklagat honom för att ljuga i sin egen självbiografi.


Jag har också kommit fram till varför jag aldrig har haft flickvän (förutom att jag är ful, dålig i sängen och har dålig humor). Det är så att jag är rädd för kvinnor och deras fasoner. Det räcker att titta på mina vänner ibland, bekanta och diverse andra personer som har flickvän. De är alla manipulerade av deras kvinnor och de ställer till med tusentals problem. Visst, killar ställer också till med problem. Men jag kan helt objektivt säga att dessa kvinnor, överlag, var helt cpstörda i huvudet. Att säga "alla" är kanske dumt; men jag kan då säga att det inte är konstigt att jag är rädd för kvinnor. Det lovar jag. Jag vill inte agera osjälvständigt och nästan lyda order från ett högre befäl. Jag kan inte heller se mig hänga med på diverse tråkigheter bara för att den andra partnern vill det; kanske någon gång ibland. Men man kan väl ha egna intressen som man bara gör själv? Allt måste inte innebär att man gör det som en jävla enhet.

Dessutom skulle jag aldrig kunna acceptera en annans persons fel och dåliga egenskaper. För när en kvinna är min flickvän är det mitt ansvar att hon sköter sig när hon är med mina vänner och mig, eller när vi umgås med mina föräldrar eller andra saker. Dessutom skulle jag aldrig klara av alla dessa drama queens (skrivihop.nu).

Det är inte så att jag hatar kvinnor; tvärtom. Jag vill inte heller skriva "Jag förstår inte hur de fungerar" - kvinnor är människor och män är människor, nuff said. Men det är det; försöker man hjälpa någon så fungerar det aldrig, men om man däremot inte försöker så går det utmärkt.