Aldrig Arg?
Jag sitter och fingerbrottas med ett roligt och knivigt problem. Dilemmat har kopplingar till mina personliga egenskaper och jag hoppas du kan ge mig en hjälpande hand i denna trevligt tragikomiska knipa. Jag kommer att inleda inlägget med att presentera adekvat bakgrundsfakta, försätta med kompletterande reflektioner och avsluta genom att öppna upp för diskussion.
Mitt sätt att vara på är lite lustigt. Jag är lugn som en nedsövd filbunke, kan inte stava till arg och majoriteten av mina lojala lekkamrater ser mig som en laidback och slö filur. Gångerna jag brusat upp, höjt rösten, tappat fattningen eller hostat upp corn-flakes går att räkna på ena tassen och mina föräldrar, samt en amerikansk och förvånad bilhandlare är de enda personer som någonsin sett mitt arga ansiktsuttryck.
Är det så att du vill beställa en verbal misshandel åt en antagonist eller två, är mitt telefonnummer det absolute sista dina flottiga fingrar ska slå. Retoriken och de snitsiga ordvitsarna finns visserligen där, men den riktiga glöden och övertygelsen som behövs för att fullständigt förnedra din ärkeskurk saknas, för jag bryr mig inte tillräckligt tillräckligt.
Missförstå mig rätt. Jag är absolut inget litet apatiskt kolli som sitter hemma, pillar mig i naveln och äter kakdeg. Förutom denna defekt innehåller min känslo-paljett de obligatoriska färgerna. Kittla mina fötter, kyl ner mina ljumskar och klia mig på ryggen och jag lovar dig att jag kommer att fnissa, frysa och mysa. Ser jag orättvisor på tv eller på trottoaren utanför min dörr blir jag självfallet ledsen, nedstämd och engagerad. Får en dumsnut för sig att skada någon av mina vänner, familjemedlemmar eller bekanta agerar jag självfallet, betalar jag gärna tillbaka med samma, fast större mynt.
Det är alltså i den vardagliga och mer lättsamma danslokalen mitt handikapp blir som mest synligt och blottlagt. När människor runt omkring mig svär sig röda i ansiktet, tappar flera kilo tålamod och irrar bort sig i vredesutbrott p.g.a. småsmulor, vykort och snicksnack står jag ensam kvar vid ribbstolarna och visslar, lugn och sansad.
Är detta beteende sunt?
Kommer jag att bli knäpp?
Känner du igen dig i min beskrivning eller har du möjligtvis frågor?
Om ja, hör av dig via telefon, på mailen, eller varför inte genom en liten snitsig kommentar i tråden.
Om nej, tack för visat intresse, och välkommen åter...
Denna användare saknar häftigt citat samt förmågorna; att tänka, att stava samt förmågan att skriva begripliga inlägg.
|