Jag är inte ledsen?
Lång komplicerad historia. Du får ursäkta mig eller strunta i det.
Vi hade känt varandra i två år. Och efter ett och ett halvt år kom det fram att han varit kär i mig hela tiden. Blev en massa sjaffs då han inte varit ärlig mot mig, då vi hade haft allt på en vänskaplig nivå.
Men sen..på något sätt önskade jag också att jag var kär i honom, så det blev mycket snack på telefonen någon månad om alla möjliga ting. Liksom, smått flirtande och allmänt gulligt. (Han hade bott i Sthlm som jag, fram till någon månad innan han berätta det...Så telefonen var enda kontakten)
Då han inte längre bodde nära, utan i norr, så kände jag att det var bäst att vänta och se hur allt skulle utveckla sig. Träffas och så. Han blev sårad när jag inte kunde säga att jag älskade honom mer än som vän, men jag sa ändå ingenting då det inte kändes helt säkert (jag är ingen sån som använder det ordet så ofta...om alls?). Nåja. Vi sågs och jag kände att någonting fattades. Och talade då om att det inte kunde bli vi.
Därefter hörde han inte av sig på tre månader. Lyckades nå honom på tel ett par ggr, men han fick högst ur sig ett par meniningslösa meningar..undvek att prata om det som hänt trots att jag försökte. Försökte få kontakt. Undrade om han inte ville ha kontakt med mig längre. Han sa att jag inbillade mig, att han bara var upptagnare än tidigare.
Nåja. Iaf Nu innan påsk så ringde jag. Som ett sista försök. Han svarade, vi pratade om massa strunt och jag sa nåt om han tänkt komma till Sthlm och då bokade han biljetter. Han säger indirekt att det är för min skull, men reagerar inte så mkt på det då. Sen mot slutet av samtalet så säger han att "vet du hur sårad jag blev när du talade om det där för mig då?". Sen så börjar han gråta och vi tvingas lägga på.
Men jag fick damp. Känt mig sviken i tre förbannade månader. Allt har svävat i ovisshet; hade inte vetat om han någonsin ville ha med mig att göra igen. Och så snackar han om att han blivit sårad. Jag vet klart att han inte kan ha haft det så lätt, men vi har liksom pratat om allt. Han visste en del som några av mina närmaste kompisar inte visste. Han var en speciell nära vän för mig. Ett support. Och jag var samma för honom.
Men men...Vi lyckades (trodde jag) ta oss igenom det. En vecka senare träffas vi. Och när vi promenerar runt så omfamnar han mig bakifrån och sätter huvudet på min axel (sån där söt-kram). Flyttade på mig och han släppte taget. Då fattar jag att han inte hade gett upp fortfarande. Sedan efter att vi skilts åt så känner jag ett grymt obehag. Pratar ett par dagar senare. Att han måste bete sig som en kompis om vi ska vara vänner. För annars kan vi inte ha någon relation. Han säger att han accepterat det och att han har ett par saker han velat säga mig.