Beskriving av 7 timmars ensamhet.

Beskriving av 7 timmars ensamhet.

Släcker allt ljus i vardagsrummet, sätter mig i en grön tremanssoffa; mjuk och gjord av det finaste skinnet. Lägger båda händerna i knäet, lutar mig bakåt så att adamsäpplet står ut 6cm och munnen öppnas på automatik. Jag vet att inget kommer hända de närmsta 7 timmarna men jag känner ändå ett behagligt lugn i att ensamheten känns så naken och att mörkret manipulerar mitt sinne. Till höger är persiennerna nerdragna men jag fantiserar upp en värld där ute ändå; bestående av 7 smala, långa män som bär på mörkblåa kåpor och smider planer tillsammans. Vilka planer? Jag vet inte men blir förskräckt och mår så illa att jag nästan vill spy; ruskar på huvudet och öppnar ögonen för att titta rakt fram på den vita, skuggiga väggen framför mig. Tavlorna är svåra att tolka i mörkret men det rör mig inte i ryggen; eftersom det är skuggbildningarna i väggen som intresserar mina ögon. Ansiktet spänns så mycket att det utgör en molande värk så att kindbenen sticker ut och det känns som tinningen skall sprängas.
Jag är ingen stor stilist, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Varför beskriver jag mina känslor: när jag är urusel på att skriva, berätta och göra så att läsaren blir intresserad? Mina tankar är genialiska i den sekund jag tänker dem, men när jag tar pennan och försöker beskriva min upplevelse så kommer bara en bit av helheten med; inte de vikiga detaljerna som gjorde tanken ovärderlig. Tankarna kan inte vara viktiga om man inte kan återberätta dem; finna syftet och allt som hör till. Fast varken du eller jag kan beskriva en känsla eftersom du, jag är de enda som upplever känslan. Den är obeskrivlig; den finns inte med andra ord.

Mungipan förändras och det sorgliga ansiktsuttrycket blir istället helt hysteriskt och jag brister ut i gapskratt. Jag låter som en åsna som har fått ett kruppanfall och som andningsmönstret har skadats för evigt; om någon var där skulle den säkert ha antagit att min död var nära. Timmarna har gått; fast sanden i timglaset har slutat rinna; det finns ingen tid eftersom jag bestämmer allt i min egen värld. Jag får ett nytt skrattanfall och klarar inte av att tänka fåniga saker längre.
Tillbakablickar som sätter patetisk existens på kartan är det som inte får skrattet att försvinna. Är det jag eller de andra, eller alltihopa? Jag börjar nästan gråta av allt skrattande; det gör jag bara en gång om året och då brukar det oftast handla om situationshumor på låg nivå. Det är bättre att skratta olyckan rakt i ansiktet än att falla på den och gå ner på knä och aldrig mer komma upp, tänker jag och slutar genast skratta.
Vinylspelaren ser inbjudande ut: den finns under skuggorna på den vita väggen och vad skall jag sätta på för musik? Jag tar 5 stycken snabba och smidiga steg och trycker bara igång maskinen utan att veta vad som kommer spelas upp inom några sekunder. Bordet ser också inbjudande ut så jag hoppar upp på det och slänger mig i soffan, börjar återigen skratta högt och tydligt; fast det varar inte så länge; tills musiken börjar spelas. Låten känns igen, kan det vara soundtracket till någon 80-tals film? Nå väl, jag känner i alla fall igen det; det är från filmen med Kevin Costner och den där svarta, smala sångerskan. Bodyguard? Det måste vara den. Ja, Whitney Houston har en otroligt bra röst med hyggliga texter som både arbetare och adeln kan relatera till.
Efter första refrängen så börjar jag nästan gråta igen; jag småler men jag vet att det inte är av lycka; utan olyckan väller över mig men jag vägrar accepterar det som försöker hända. Jag förkastar, ignorerar och till slut sticker det bara i mina fötter, händer och hjärta men gråten är försvunnen. Ensamheten känns mer påtaglig nu, mörkret är läskigare och ett skott i huvudet skulle avsluta denna kväll bättre än väntat. Insikten borde ha kommit till mig men jag vägrar ta emot känslor som gör mig till en svag människa. Men jag vann igen; fast det är svårt att veta vilket pris som jag förtjänar idag.