R.I.P.
Gör en tråd för alla att få skriva av sig i och tänka lite med. Jag struntar i om någon läser min text men känner att jag behöver skriva av mig, tror fler vill/behöver...
Jag kan ju börja berätta att jag saknar min farfar som dog för ungefär 1,5 år sen, men det värsta är att sorgen kom för nåt tag sen. Det är först nu efter man verkligen fattar vad han saknas och hur mycket man saknar honom.
Han dog i en hjärtattack en solig sommar dag när jag precis skulle börja klippa gräset på tomten. När sedan en förbipasserande såg han ligga så kontakte han ambulans, men det var försent, han levde men låg i någon slags koma/inget medvetande. han låg där någon månad och den tiden tänkte man såklart på det men man trodde inte det var så. En sak som var lie läskig var att min farfar var väldigt sportintresserad och han såg verkligen fram emot sommer OS som gick just då han fick hjärtattacken, och natten efter avslutningen på OS:et så dog han. Han var väldigt smart och en väldigt duktig målare har tavlor hemma som han gjort. Han har även vunnit SM i boxning på sin tid. Allt man själv gjorde och upplevde blev man så glad över och ville att han skulle vara stolt över. Nu fick han inte ens veta vilken gymnasielinje jag valt eller nåt.
Jag saknar han som fan... och sorgen blir bara större och större, tycker låten "Bridge over troubled water" är så skön o lyssna på medan man ränker på honom, just för att den spelades på hans begravning.
R.I.P. Rolf Lundström
Hag vet att det ""bara"" var min farfar och kan aldrig ens tänka mig jag kommer göra när typ min mamma/pappa eller någon i familjen dör :(
^ Smart sagt.