Vardagsfilosofi.
Jag har suttit hemma i en vecka nu och gjort absolut ingenting p.g.a att jag har varit sjuk. Jag har hunnit tänka väldigt mycket i alla fall, på mitt liv, ensamhet, kärlek, tankar. Och jag vet inte var jag ska börja, hoppas ni är läs-sugna och läser allt och förhoppningsvis slänger en rad på mig.
Till och börja med är de flesta i min ålder runt om kring mig, mina såkallade "vänner", väldigt nere just nu för att någon som stod väldigt många väldigt nära har dött, ingenting som egentligen rör mig personligt men när alla andra är nere så blir det automatiskt så att jag inte direkt blir gladare. Jag anser inte att jag är mobbad, men att jag har brist på VÄNNER. Jag tror att det finns en en väldigt fin linje mellan vänner och kompisar, men den finns där. En vän är någon som jag känner väldigt bra och som känner mig bra, som jag kan prata med om nästan allt, och att hon/han förstår. En kompis är mer någon som man bara har kul med någon gång då och då, som man verkligen inte skulle kunna prata om nästan någonting alls om för att man tror att hon/han kommer bara att vara emot en. Jag är nog ganska egen. Jag umgås inte så mycket med folk längre, sitter mest hemma ensam efter skolan, och detta för att jag är ganska deppig nu, vet tyvärr inte den exakta anledningen.
När man blir kär, så är det verkligen inte bara de två som rubbas av det. En tjej jag känner, eller närmare bestämt kände väldigt bra som jag har glidit ifrån en bit nu på sistonde, i alla fall hon har blivit tillsammans med någon kille hon mötte på nätet. Jag gillar henne verkligen, det är visserligen bara hon och jag som vet om det. Jag har en svag känsla av att hon verkligen inte vill ha med mig att göra längre, jag har försökt att planera med henne om att träffas någon dag, och det var ju såklart innan hon blev upptagen. Hon sa alltid att hon inte hade tid p.g.a träningar och så, men hur fan har hon tid med en pojkvän nu då ?! jag tycker att det är fel, men det är ju ingenting jag kan göra något åt, hon tycker inte om mig längre. Jag vet att hon har gjort det, men jag vet inte varför vi har glidit isär eller varför hon inte tycker om mig längre. Hon är något jag tänker på nästan hela tiden, i alla fall varje dag.
Jag känner mig väldigt ensam, jag har ingen jag kan prata med just nu, ingen jag vågar prata med. Allting har blivit riktigt skittråkigt, vet inte om det kan vara sant men det känns som om musiken har hjälpt mig en hel del att hålla humöret uppe och gå till skolan varje dag, om man bortser från den sista veckan. Det kanske inte är det bästa men jag tänkte att jag kunde lätta mig lite här på whoa, jag vet att folk är glada i att hjälpa till, även om det egentligen inte är den hjälp jag behöver så kan det väll boosta mig lite. Jag har hunnit tänka på hur ensam jag är egentligen, och hur pissigt allt är. Men jag tror att jag egentligen förstorar upp det, och jag försöker övertyga mig att det är ingenting och att jag ska vara glad i alla fall, och att vännerna kommer tillbaks. Men jag har börjat tvivla, på allt. Jag går sista året på högstadiet också, så jag har en del att ta ikapp för att få de betyg som behövs, men världen bara hån-ler mot mig. Jaja jag orkar inte skriva mer nu, en sammanfattning ifall ni inte förstod så känner jag mig verkligen ensam, och om det är någon mer ensam liten själ med tankar om allt mellan himmel och jord som inte har någon som vill lyssna så kan ni skriva en rad.