Om kosmisk rubbning och svikare
Har du någonsin bedragit någon du bryr dig oerhört mycket om? Vi tar hela konceptet och gör det värre. Säg att du är inne i ett bra fungerande förhållande, det finns kärlek och respekt. Sedan kommer det. Från överallt men ändå ingenstans. Du tas med stormen och hinner knappt andas. Du passerar gränsen och hamnar under kategorin svikare. Trots otaliga brister trodde jag ändå att jag hade ärligheten kvar. Men nu är jag här.
Tankar om dig är långt borta. För jag tänker på flickan i den regnbågsfärgade palestinasjalen. "Bedrägeri och svikerifasoner!", ropar mitt samvete. Men jag tänker på henne i alla fall. Jag sitter i min säng och försöker läsa en bok. Musiken väller ut ur två svarta högtalare. Kaffekoppen stämmer in på refrängen. På ett fat står Buddha och håller i glödande rökelse. Han ser glad ut trots att rökelsens aska trillar ner på hans kinder. Kaffekoppen tystnar till en stund och studerar noggrant mitt kluriga leende. Mitt fönster bestämmer sig för att välkomna en ensam solstråle, som omedelbart kryper fram och lägger sig ned på min axel. "Välkommen, lilla solstråle!", brölar Buddha med en vibrerande basröst. Kaffekoppen har fortsatt sjunga.
Så kom det sig, denna vinterns sommardag i det kallaste Pompeji, att den vilsna pojkens telefon surrade till och framkallade flickans meddelande på dess skärm. Flickan i den regnbågsfärgade palestinasjalen. Buddha suckar hjärtligt och mumlar om den förlorade ungdomen. Pojkens hjärta röker vattenpipa, så det tar en stund innan det inser vem som står bakom orden som blommar upp framför det. Bokstäverna lyder; "Möt mig där bussar flyger ut senare ikväll.". Mina tankar vägrar sätta sig till ro på nervdynor och hjärnslätter. Trummorna dunkar för sjöstjärnornas rytms skull, och basen finns överallt. "Ö-ver-allt!", vrålar Buddha och skrattar så hans tre dubbelhakor guppar.
Tiden brummar iväg på en hektisk resa och innan jag och du och vi och alla andra vet om det är det dags. Solens öga ler ett sista leende innan den ger vika för kvällen, månen och alla stjärnorna. "Gonatt älskade, älskande, själafränder och fiender. Motsols, medsols, dag för dag. Natten kommer, nu går jag". Hon står under stjärnan som lyser mest. Jag ser hennes ögon. Jag ser hennes siluett i nattens ljus. Ord är bortglömda för nu håller jag om henne. Flickan i den regnbågsfärgade palestinasjalen. Hon tar min hand i sin, och vi börjar gå. Vi sätter oss tillrätta i ett kafé, vid ett bord bortom skylten "parkeringsplatser för drömmare och fantasifoster". Vi är båda drömmare.
Mångubben tänder stjärnor. En bortsprungen katt dansar till musiken av en sedan länge glömd kärlek. Våra kaffekoppar sjunger sällsamma melodier medan våra händer möts. "Se, tvi och ve, svikare!", spottar mitt samvete ur sig. Men det gör inget, för hon trycker redan hennes läppar mot mina.
Kan man försvara sitt svek? Jag tvivlar på det. Jag orkar inte ens skylla det på kärleken. Mina känslor. Det svagare könet. Min svaghet. Jag har bedragit dig.