Here we fucking go again......
Jag vet inte om det är periodgrej eller om livet är
såhär. Just nu är jag i FULL kontakt med mig själv
hela tiden. Jag vet vem jag är, var jag har varit,
vad jag känner, vad jag inte känner, vad som är
fel på mig och vad som inte är fel på mig.
Alltså, jag är numera en vanlig produktiv medlem
i det här samhället. Jag är en ung grabb precis som
alla andra unga grabbar. Jag har inget att skylla
på längre, jag är frisk, jag har avslutat behandling
på 3 olika håll och alla säger samma sak, att jag
är frisk. Att jag nu kan gå ut i livet och leva.
Vilket jag har, jag har börjat skolan, fixat jobb osv.
Men saaatan vad jag hatar mitt liv. Jag har inga
vänner, och hur jag än försöker fixa dom så tamefan
går det inte, jag identifierar mig inte med någon, jag
känner inte igen mig i någon. Och jag är bara spyless
på allt och alla. Jag har haft en grej att falla tillbaka
på och haft det som trygghet, och tänkt: fuck it,
så länge jag har det här så klarar jag mig.
Men nu har det gått 2 månader och jag klarar fan nte
av mer. jag går till skolan, vill därifrån, hatar alla
som är där och alla som har varit där.
Jag kommer hem, sätter mig i en tom lägenhet,
och bara väntar på att nån ska komma in, värma
mig med kärlek och bara fucking umgås med mig.
Jag har försökt, verkligen, jag VILL ha vänner,
jag vill kunna umgås med nån på helgerna, jag
vill kunna ha vänner som stötter mig när jag behöver
dom. Jag är så helvetes ensam. Så jävla förbannat
ensam.
dom i min "umgängeskrets", dvs folk på Anonyma
Narkomaner har familjer, barn, jobb, och är upptagna
med sig själva. Jag har försökt att komma dom nära
men dom har inte tid med mig, så jag har vart nere
på ettt möte och bara spytt galla över allihop.
JAG HAR INGET KVAR!!
Jag kan känna att jag hatar mig själv just nu, jag hatar människorna runt omkring mig. Jag hatar min livsituation och hela min tillvaro.
Jag vet samtidigt att jag är en jäävligt smart, rolig
och helt underbar kille, som en oxe och en viljestyrka
som är sällsynt. Men jag får bara inte kontakt med folk
.Och jag trivs ingenstans, jag vill bara bort bort hela tiden.
Jag kan känna på skolan att, jävlar vad skönt det ska
bli att komma hem, men sen kommer jag hem och
pallar inte med tystnaden och ensamheten.
Och JAG LOVAR, hade knarket gett mig nåt idag hade
jag satt igång direkt, nu på spurten. Men inte ens
det funkar längre. Men jag funderar starkt på det.
Motgångar, emsamhet, ingen att falla tillbaka på,
ingen att dela kärlek med, ingen att värma sig med,
ingen som bryr sig, mer motgångar, mer ensamhet,
ja, vartfan kommer det här att sluta?
Är det dags att boka en resa utomlands och bara
ta en paus?