denna djävulska sjukdom: svartsjuka.
jag kan inte rå för det, när svartsjukan börjar bubbla upp.
ibland av anledning (som inte alltid är rätt) och ibland för inget.
biter mej hårt i läppen för att inte förstöra.
men svårt är det.
kan inte slappna av, är livrädd över att pojken ska lämna mej.
varför kan jag inte få in i huvudet det han alltid talar om...
att för mej finns bara jag...
tips?
andra som är / känner som jag?