Allt faller bort.
nu gör jag en till sån här tråd.Och förmodligen
kommer jag får PM som vanligt; Fan vad deppig
du är asdöd och asså du får mig att må dåligt
Men jag har som sagt inte speciellt mycket vänner.
Inga alls som jag umgås aktivt med för att vara mer
korrekt.
Så att mycket tid går åt att tänka.Och jag kommer fram
till STORA saker,enorma livsinstinkter för att dagen efter
inse att det bara är skitsnack.Att det är fantasi jag själv
målat upp i mitt huvud och låtsats att det känns rätt.
Men det här är på riktigt,det här känns äkta.
Jag kan fö första gången i mitt liv säga: Jag mår bra.
Och verkligen menat det.
Jag sa det första gången jag testade Amfetamin: Jag mår
bra.Det kändes så då.Det kändes som att jag hade hittat
ljuset!Men ack!Det underbara Amfetaminruset lade sig
efter några timmar och verkligheten kom tillbaka till mig.
Dvs,Amfetamin fick mig inte att må bra.
Jag har under hela mitt liv varit rädd för mig själv.
Jag har varit så rädd att möta mig själv,min inre kritiker,
mina känslor,mitt hat,min frustration som grundades från
första dagen mamma piskade mig på ryggen.Hatet som byggts
upp under hela min uppväxt.Hatet mot farsan som lämnade mig,
hatet mot socialtjänsten som tvingade mig på polisförhör första
gången vid 9 års ålder.Jag har aldrig vågat möta det.
Jag har sökt kickar,droger,brudar,sex,graffitti och alla möjliga
självdestruktiva lekar.
Men den här månaden har varit underbar.
Jag satte mig ner och bestämde för att äntligen lösa mina
problem.Mina inre problem.Jag är less på terapi,jag är så
less på psykologer,jag är så jävla trött på instutioner.
Na,Bup,Äldrepsyk,Aa,Krut,Kris sjukhus och åbräk.
Den här veckan har jag inte träffat en enda människa.
Jag har bara varit med mig själv.Jag har inte pratat med
någon.Jag har inte runkat,jag har inte haft sex,jag har inte vunnit pengar,jag har inte fått komplimanger,jag har slutat röka,slutat snusa,inte tränat och inte varit social med någon.ALLT jag trodde
betydde något för mig har bara varit en flykt för att slippa möta mig själv.
Dom enda lediga timmarna jag får för mig själv innan har jag
spenderat framför datorn,med hög musik på.För att sova har jag behövt ta sömnmedecin,och somna in med hörlurar på.Varför?
För att det är någonting i mig själv jag är rädd för.
Jag har inte en gång sen jag slutade droga förra året stannat
upp och frågat mig själv: Hur är det med mi idag?
Jag har bara kört på,stress och kickar.
Men som sagt,den här veckan har varit underbar.Jag har bara
varit med mig själv och kommit fram till att jag tycker om mig själv.
Jag är vän med min inre kritiker.Jag kan känna efter och verkligen känna utan att vara rädd.jag har raderat all musik jag hade på
datorn,för att jag behöver den inte längre.
Jag mår bra,rent andligt.Känner mig så ren och klar.
Ville bara dela med mig om det.
Bli vän mer er själva.då behöver ni inte det här värdsliga.
Det är inte den där tjejen/killen som kommer göra dig lycklig.
det är inte bilen du spanat på,det är inte villan,frugan,volvon och prostatcancern du egentligen strävar efter.Det är sinnesro .
Och försök hitta den i dig själv.
Förlåt om det här blir för mycket "tomas DiLeva" men det är så jag
känner.
tror inte många kommer att känna igen sig.Men om nån gör det
så dela gärna!