Jag vill inte vara ensam längre...
Fan alltså. Nu blir det här ytterligare en "fan-vad-det-är-synd-om-mig" tråd, men det struntar jag i. Hellre att jag skriver ner det här än gå omkring och tänker på det hela tiden. Här får man i alla fall utlopp och kanske någon form av respons av människor som upplevt samma saker ( 12-åriga snorungar undanbedes )
Jag känner mig helt sjukt ensam. Jag vet att jag inte är det för jag har många bra vänner och bekanta. Människorna på min arbetsplats är toppen, men det är någonting i mitt liv som saknas. Det hela började på min 22 födelsedag i mars. Vi var ute och åt middag jag och mina kompisar och sen gick vi ut. Många av dem frågade om de fick ta med sina flickvänner till klubben vi skulle till och jag sade visst, visst. De kom dit en efter en och för varje tjej som kom dit så stack det till i min själ. En enorm saknad byggdes upp inom mig när jag såg dem sitta och bara vara.
Jag är trött på att alltid finnas till hands utan att få någonting tillbaka. Att ge och ge, men aldrig att få någon som helst känslomässig respons. Det går aldrig längre än till sex. Och jag förstår verkligen inte varför. Så hemsk som person kan jag ändå inte vara.
Många av mina kvinnliga vänner frågar mig ofta "varför är inte du tillsammans med någon? du är så snäll, gullig, söt bla bla bla bla bla". Men om jag är så jävla toppen, varför är inte de tillsammans med mig då? Närå, de är tillsammans med någon jävla looser som inte behandlar dem med den respekt de förtjänar.
Kanske vilar det någon förbannelse över mig... Att se människor runt omkring mig hitta någon som de delar med och motgångar tillsammans med. Kanske är jag dömd till att vara ensam...
Kyparn! En flaska Tequila till tack.
Be the change you want to see in the world.
|