Tankar .

Tankar .

Det känns lite bättre, men på samma gång så jävla mycket värre. Det sliter i hela mej. Jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland.
Paniken kryper sig på, smyger sig fram med små tassande steg. Jag vill skrika, slå, sparka & gråta, men inget kommer fram. Jag stannar där i min egna lilla värld. Inuti skriker jag, slår, sparkar och gråter, varför inte utåt? Vad är det som stoppar?
Känns ibland som att jag har en påse inne i mej, i den påsen skriker jag. Skriker tills det inte går att skrika mer.

Känns som jag får ett slag rakt i hjärtat varje gång jag tänker på dej. Det går sönder. Allt rasar. Vart ska man ta vägen? Vad ska man ta sig till? Hur klarar man av det? Så många frågor, så lite svar
Jag vill vara stark. Jag vill kunna säga, "Jag klarar av det!", men jag kan inte. Jag ljuger mej själv rakt upp i ansiktet isåfall.
Varje gång du finns i mina tankar rasar jag mot botten. Jag gör allt jag kan för att komma upp igen. För min skull, och för din. Jag vet att du vill att jag ska vara stark. Att jag ska ta mej igenom detta.
Jag vill tro att allt blir som vanligt en vacker dag, ljuger jag för mej själv då? Kommer allt verkligen bli som vanligt? Nej, inget kommer någonsin bli som vanligt igen. Allt är uppochned nu. Allt.

Jag vill vara stark, jag vill klara av det. Men jag kan inte.
Förlåt!