Har kärleken en tidsfrist?

Har kärleken en tidsfrist?

Tog "Uppehåll" med min flickvän (Efter 2 nåt år) för två veckor sedan. Det kändes ganska fittigt att bara säga "Ja nu va det roliga över" så vi pratade igenom det istället & kom fram till att det vore bäst med ett uppehåll. Anledningen till detta är att jag på sista tiden, eller ja, de senaste par månaderna har fått tankar om livet & allt det där ni vet^^

Jag tänker i banor som "Damn, jag tänker inte leva i nån slags deja vu hela livet" för jag hatar verkligen att vakna, gå i skolan, ta en snus, skita.. Träffa tjejen.. Själva grejen att rutinisera sig själv, lr tankarna av det, mår jag inte bra av. Inte mentalt iaf. Går jag miste om nåt? Är också en vanlig fråga jag brukar ställa mig. Grejen att min ungdom har hunnit ikapp mig snart får mig att känna ångest.

Älskar min flickvän eller vad man nu säger, girlfriend on parol.
Det är inte det, hon har hjälpt ur massa skit & så. Jag tycker hon är nice o allt sånt också, men det finns ingen gnista kvar. Inget av det där man kände i början ni vet.. Så jag såg chansen och jag tog den, efter mkt velande.

Det känns bra och så, det finns massa andra tjejer och så o nu är jag i princip "Fri" att göra vad jag vill inom vissa gränser. Men jag älskar henne. Magkänslan var den jag följde men nu råder den motsatta. Gjorde jag rätt?

Vet att ingen av er kan säga om JAG gjorde rätt lr inte, men ni kan iaf dela med er av erfarenheter. Alltså, om ni också fått denna noja, gjort slut o allt de där.

Har kärleken en tidsfrist?





(flyttat från blandat till vardagsfilosofi av lia 050912)