Varför stanna när passionen dött?
Vad är grejen med att fortsätta i ett äktenskap där man inte längre älskar sin partner? Folk blir kära, gifter sig, det går några år, passionen dör bort, men paret stannar. Jag känner till "familjer" där morsan sover på soffan och där föräldrarna så gott som hatar varandra. Man kan inte påstå att de stannar tillsammans för barnens skull, för hur kul på en skala är det att vara barn i ett hem där två personer inte tycker om varandra? Då är det ju bara skönare för alla om dessa två flyttar isär, gör det möjligt att bli lyckliga igen. Men nej, de fortsätter med sitt sugiga, kärlekslösa, asexuella ätenskap!
Är folk så rädda för förändringar att de hellre stannar i skiten än tar chansen att förse sig med ett gladare liv?
Har folk så pass låg karaktär att de faktiskt TRIVS med ett inrutat, tryggt liv där de vet vad de får TROTS att det de får är något negativt?
Kanske är det så att man inte tänder på varandra längre, att attraktionen försvunnit, att passionen dött, men att man fortfarande älskar varandra - fast på ett annat plan - och därför har svårt för att lämna varandra?
Eller är det bara så att folk helt enkelt är så sjukt korkade att de - efter säg sisådär 4år i misär - fortfarande tror att de bara är inne i en tillfällig svacka och fortfarande hoppas och tror att de på något förunderligt sätt ska hitta tillbaka till varandra, bara de ger det liiite mer tid?