Mental träning.
Idag var jag på mitt ind. val som är Mental träning. Innan jag gick dit bestämde jag mig för att inte prata innan, på och efter lektionen. Vilket ungefär motsvarade 2 timmar enligt min beräkning.
Okej, det låter konstigt att inte säga ett enda ord när man precis har börjat en kurs, massor av nya människor, ny lärare och nytt ämne. Och ämnet går ut på att man diskuterar, tänker och gör massor av mentala övningar. Men jag hade bestämt mig för att lyckas.
Nu skall ni få följa min tid av tystnad.
1. Kom till eber, visste inte vilken lektion, men som tur var så stod jag bakom en person som frågade det jag tänkte fråga, så jag följde efter henne för att sedan finna rätt sal. Då var det ca 20 minuter kvar till lektionen. Ingen chock direkt, men det kom ingen som jag kände eller någonsin hade pratat med. Men jag satt där i min egen värld medan alla andra pratade högt och ljudligt.
2. Sedan kom läraren och visade in oss och började prata lite om kursen. Då kom det fruktade uppropet....där det fanns en chans att jag var tvungen att säga något där. Men jag nickade lite på huvet och läraren noterade det. Då blev jag lite glad. Jag satte mig bredvid några som jag absolut inte hade något gemensamt med och jag trodde att de inte skulle säga ett ord till mig om de inte var tvungna. Vilket de inte gjorde.
3. Då kom diskussionerna. Det var ca 5 diskussioner och jag sa inte ett enda ord i någon av dom. Sedan skulle man "ge" den som satt närmast beröm för något och så skulle den personen ge tillbaka lite beröm. Men jag tittade inte ens på personen som satt bredvid mig. Om jag hade velat hade jag väl kunnat vara med dom, men jag sa inget.
4. Sedan skulle det bli avslappning för att koppla av den sista halvtimmen, eller 50 minuterna. Eller vad det nu var. Men läraren hade tappat bort bandet så vi fick gå hem tidigare.
Egentligen låter det rätt sjukt att göra något sånt här över huvud taget (det skriv över huvud taget, inte överhuvudtaget eller över huvudtaget) men jag hade bara lust. Varför hade jag lust? Jo, jag ville känna mig mobbad, utstött, en som inte har en enda person i världen att förlita sig på. Då är man alltid tyst. Man säger inget, det är ingen som vill säga något till den personen heller. Idag var jag den personen, av eget val. Men man känner sig märklig och sårbar. Det är svårt att verkligen vara oberörd när alla andra pratar och diskuterar, ger varandra beröm medan jag sitter helt ensam och stirrar rakt ut i den tomma intet. Det är läskigt.
Så egentligen så behöver man inte frysa ut någon på lektionerna, för de som blir utfrysta på lektionera, blir utfrysta i verkliga livet med. Det räcker. Vad krävs? Att man säger några meningar, pratar lite på lektionen och diskuterar. För att denna person inte skall känna sig mobbad och utfryst. Visst idag blev jag utfryst (av egen vilja iofs men ändå) ingen tog insiativ att prata med mig eller försöka säga en hel meningen. Tänk om jag hade så dålig självkänsla att jag inte vågade ta kontakt med personer, då skulle jag vara ett hopplöst fall. Jag får se om jag ska fortsätta med det här på mentala träningen för att se hur lång tid det tar innan någon vågar ta första steget på en person som lever i sin egen värld och lite knepig.
Hur lång tid tror du det tar?
Hej, vi har aldrig träffats. Kommer du ihåg mig?
|