Jag är min regissör.
Jag får ofta känslan av att jag är för medveten om min kropp, hur den rör sig, vad jag säger och vad den känner.
Jag kan tänka på mina konversationer som om dom våre tagna ur en film eller pjäs. När nästa vändpunkt i samtalet ska komma etc.
Jag kan få beslutsångest över var jag ska ha mina händer, längs sidorna eller i fickorna.
Detta har blivit en börda för mig, men även nått jag uppskattar till viss del.
Är det någon som känner något liknande?
Fred mellan folk - Krig mellan klasser
|