Självterapi

Självterapi

Inledning:
Jag och min familj minus pappa flyttade från Spanien när jag var snart fyra år fyllda. Vi besökte honom i snitt en gång per år så min kontakt med pappa har inte alltid varit den bästa.
Vet inte riktigt hur det har påverkat mig då det var min verklighet, att jag inte kände min far väl då. Har dock kvar små minnen från den tiden. Iallafall för sju år sen blev min far sjuk och flyttade till oss i Sverige, dels för att han hade separerat med sin dåvarande sambo och för behandlingen skull. Jag lärde känna min far som min far och umgicks med honom varje dag. För sex år sen gick han bort. Det året gav mig en del minnen men inte alla dessa minnen som vad jag har förstått man får av sin pappa.
Kändes på sätt och viss att det var andra gången jag förlorade min far dessutom vilket smärtade en hel del då jag "andra" gången ville uppleva mycket mer än vad jag fick med min far.

Terapin:
Må låta knäppt eller komiskt men de minnen som jag saknar, t.ex. första ölen med pappa, få första rakhyvel av pappa (som jag iofs fick tidigare av min storasyster) och andra minnen har jag börjat hitta på själv. Tänker tillräckligt mycket på hur pappa ställer fram en öl till mig så att det blir en sanning, en verklighet jag kan känna av.
Tror inte detta kan vara skadligt då jag samtidigt ju är medveten om att dessa minnen är fiction, inte sanna men dom har iallafall hjälpt mig bearbeta en hel del och fastän det kommer perioder då jag saknar min far oerhört mycket känns det mycket bra att inte bara tänka på dom riktiga minnen jag har utan också dom påhittade.

Ett tips till dom som förlorat en familjemedlem eller kär vän.