Ärlighet eller spel?

Ärlighet eller spel?

Jag har på senare tid förespråkat ett användande av ärlighet.

Som jag ser det är det ett typsikt "svenskt" beteende att inte vara ärlig. Jag tänker främst på situationer då man är intresserad av någon, kär alltså, eller bara kåt.

Vi människor spelar ett spel mot varandra där vi är allt annat än ärliga mot varandra. Exempelvis kan det ibland vara en god strategi att spela totalt ointresserad för att skapa intresse. Borde vi inte i stället vara helt ärliga mot varandra?

Jag prövade detta i natt. Jag sa till en tjej vad jag verkligen tyckte om henne. Att hon var det vackraste jag sett. Att jag tappade alla ord när jag ser henne. Att hon får mig att se ljuset. Som jag ser det är den kvinna värd för mycket för att jag ska spela ett spel mot henne. Hon är värd sanningen, inte vanliga lögner. Vad har jag nu för det? Vart leder det mig? Kommer jag nån vart? Troligen inte.

Varför ljuger vi? Varför kan vi inte vara uppriktiga? Varför spelar vi mot varandra?

Är det så att spelandet i sig är det mest fördelaktiga? Har vi tappat tron på den sanna kärleken? Vart har alla romantiker tagit vägen? Är romantiken verkligen död?

Många frågor blev det. Hoppas att någon sitter inne med ett svar på åtminstone en av mina frågor.

Och ni, pröva ärlighet. Det kanske inte kommer att ge nåt i början. Men det känns så jävla bra att vara uppriktig.