Söndagskväll, en ångestfylld räddning från apatin. Jag har så länge jag kan minnas haft en extrem söndagsångest. Jag vill tydliggöra att det i första hand inte handlar om ”åh nej! Ännu en jobbig skol/arbets-vecka ångest” utan mer ”livet har ingen mening ush va jobbigt ångest”. Jag vet inte vart detta kommer ifrån, men det är ett fenomen som fram till ganska nyligen endast varit till besvär och förtret. Hela veckan mår jag underbart bra, livet leker och världen ligger för mina fötter. Sedan kommer söndagskvällen, ångesten hopar sig och jag är inte längre stålmannen , jag är en ynklig mask under en stor, stor klump kryptonit. Det senaste söndagarna har jag dock kommit till insikt om att denna ångest inte bara är till ondo. Tyngd under ångestens tunga ok vaknar skaparkraften i mig, i min ynklighet och mina desperata försök att fly blir kreativiteten ångestens dödsfiende. Jag kan skriva, sjunga, spela, komponera, måla, och till och med dikta! På söndagskvällen kan helt plötsligt ingenting stoppa min kreativitet. Det är som om den vaknat ur en lång dvala, otroligt sugen på att ta igen allt den missat de dagar jag mår så bra och bara kan sitta timtal framför datorn och trivas med att inte göra någonting. Sedan följer måndag och då är allt som vanligt igen, jag kommer hem från jobbet och kan lätt kolla en rulle, träna lite och spela ett spel, allt med ett leende på läpparna. Men någonstans där i den hypnotiserande, apatiska lyckan döljer sig en längtan. En längtan efter ruset på söndagskvällen, en längtan efter att skapa och göra någonting beständigt. Men jag mår tyvärr allt för bra för att ens bemöda mig med att försöka göra någonting åt det, och min dolda längtan döljer sig bättre och bättre ju längre veckan går. När jag väl är tillbaka på söndagen igen har jag nästans glömt hur det var, och får än en gång uppleva skapandets rus. Jag är idag övertygad om att ångesten är kreativitetens moder och jag kan ibland till och med önska att jag mådde lite sämre lite oftare. Jag vet att jag ska vara glad över att jag mår så bra som jag gör, men snälla söndag, kan du inte komma till mig lite oftare?