Föräldrar?

Föräldrar?

Hej, nu ska jag lufta lite hat mot mina föräldrar. Orkar du läsa så läs.

Det är såhär att jag är så förbannat trött på dom. Dom är på mig dag ut och dag in om småsaker. Det var jävligt längesen mamma kom hem med ett leende och bara var sådär allmänt mysig som en mamma kan vara. Istället blir det tjat om varför jag inte plockat undan disken och ett milslångt tal om att jag är lat. Det jobbiga med detta är att hon lyckas missa totalt att jag städat upp i vardagsrummet och plockat undan lite smågrejer i resten av lägenheten som ett exempel. Varför får jag aldrig cred för de sakerna?
Nog om mamma, nu kommer det seriösa problemet. Min far. Han har aldrig fel. ALDRIG. De få gånger jag utmanar honom slutar med att han får ett vredesutbrott och jag blir upptryckt mot väggen med hot om stryk. Morsan har alltid lyckats få bort honom innan hotet blir verklighet men hans korta stubin skrämmer mig. Det är så jävla störande att inte kunna utmana honom när han har fel. Det andra problemet är att jag hela tiden får höra att jag är en oduglig lat jävel och att jag aldrig kommer bli något i livet om jag inte skärper till mig. Det är tjat om skolan hela tiden men även där lyckas dom missa att jag har skött skolan bra det senaste året (Andra året på gymnasiet var bara blä). Det gör jävligt ont att höra att man inte duger till nåt när det kommer från föräldrarna, speciellt när dom bättre än andra vet vad jag har för potential och vad jag kan och inte kan.
Jag känner mig så jävla frustrerad, jag vill inte träffa dom. Jag vill helt ärligt bara skrika ut i vrede när de kommer hem från jobbet. Dom förstår inte att jag vill vara i fred, så dom söker kontakt med mig hela tiden vilket ökar min frustration och då vill jag vara i fred ännu mer. Det är en sån ond cirkel och jag kryper bara mer och mer inåt i mitt skal för att förklara det enkelt. Jag förstår att dom blir oroliga för mig och sånt som föräldrar blir när deras en gång så "fantastiske" son undviker kontakt med familjen men dom lyckas inte förstå att det är dom som är problemet. Get off my back liksom!


Jag vet inte varför jag skrev detta egentligen, blev bara ännu mer frustrerad av att tänka på hur jobbigt det är. Det finns så mycket jag vill säga, kan bara inte sätta ord för det, vet inte vart jag ska börja.
Det jag skrivit här känns som de minsta problemen men ändå inte för de är en del av helheten.
Jag hatar mina föräldrar helt ärligt, jag låter som nån fjortis men ouufff! Jag pallar inte mer.


AAARRRGGHHH!!!!!