känsloavtrubbad..

sån har jag alltid vart.
och som du skrev så blir allt mycket bättre med alkohol eller hasch

Phillies
16..

la_sofiore F20

jag pallar inte att snacka med psykriatriker eller liknande.. de erfarenheterna jag har av sånna personer är inte allt för bra..

svenningmar

va tråkigt.. du e lite för ung för att inte kunna ha kul utan att röka hasch, tycker jag

kan tilägga att det började efter att det tagit slut med min flickvän för ett år sen..

Du har väl stängt av?

ja.. men hur kan man få tilbaka känslorna igen?..

sveningmar

Tro mig jag vet vad du menar... bortsett från att inte heller alkohol eller annat skit hjälpte. Att du är avtrubbad när det handlar om det du ser genom media är inget konsigt dock. Så blir det nog lätt... Däremot känslor för folk i din omgivning och liknande är värre. Jag hade turen att träffa någon som kunde hjälpa mig tillbaka, annars hade jag nog sakta gått mer och mer in i mig själv. kände ett tag som om jag höll på att dö ut och bara bli ett skal... om du vill slippa psykologer och dylikt utan att behöva snacka med vänner (vilket jag ofta upplevt svårt) så kan du vända dig till mig om du vill... Min dörr står öppen.

Låter som att du lider av depression.

har varit sådär rätt länge nu, ser det bara som en fördel.
(gäller ej det där om att inte kunna ha kul)

Dimma
japp.. vill gärna ha lite tips..

Evolution P21
nej jag lider inte utav någon depression... jag gjorde det förut, men för att slippa vara deppad har jag "stängt" av mina känslor helt..

säger som evolution... det har förmodligen varit nån gång i ditt liv du trivts mindre bra å att hjärnan lärt sig att känslor bara ställer till med problem... du måste gå till en psykolog och lyckas få ut alla känslor du har undrantryckt...

Jag tror att du måste försöka acceptera alla dina känslor.
Även de som skitjobbigt tunga och som kan få en att inte orka upp ur sängen ens. Det behövs lika mycket som de pirrigt glada känslorna, och du kan inte ha de ena utan de andra.

Det kan vara skönt att frossa lite i känslor som gör ont. Att liksom bejaka (corny ordval men jag hittar inget bättre) de tunga känslorna, som t ex nu i jordbävningen i Sydostasien. Tänk om jag hade varit där? Det hade kunnat varit mitt hem som spolades bort, mitt barn som försvann ur mina armar och min sambo som saknades. Det kunde ha varit mina föräldrar som letade genom tusentals uppsvälda lik efter mig. Hur skulle min familjs liv se ut om jag dött där? Tänk om mina vänner varit nere i Thailand just då, tänk om de varit saknade.
Och att riktigt ta del av de berättelser om vad som hänt, att försöka sig på att känna med de människorna som varit med om det.
Att bara försöka flyta med jobbiga, låta det göra ont och sedan upptäcka att det försvinner också.

Min erfarenhet bygger på flera års marijuanaintag...
Jag rekomenderar ett helt miljöbyte..
Oftast kan det vara bra och hitta människor med possitiv
energi, sånna kan hjälpa en på traven.
Jag har själv svårt att förstå att det har varit en naturkatastrof
lr liknande. omtumlande år för många, fast det ror mot förändring. snart behöver vi inte leva i en kall värld där pengar och minoriteter finns.

jumpcut P21
ja jag vet att jag behöver gråta.. men jag tror inte det bästa sättet att få tillbaka känslorna är genom droger..

Pilsner P18
jo jag tror ochså det är därför.. men jag pallar inte gå till någon psykolog eftersom mina erfarenheter av de inte är bra..

du måste ju iaf göra nånting... det är lönlöst att gå till en psykolog om du har inställningen om att dom inte kan hjälpa dig... du måste helt enkelt våga känna... bestäm dig för att våga släppa fram känslorna... om du inte lyckas göra nånting kanske du kommer va känslomässigt skadad resten av livet å kommer aldrig nånsin kunna ha en normal relation med nån å sen dö som enstöring... du kan helt enkelt inte leva som du gör!... det här e allvarligt... du går miste om så jävla mycket gott i livet... var inte rädd för att känna... våga va svag... du måste våga va rädd... även om du skakar av rädsla så är det bra... genom att våga känna kommer du upptäcka att det itne var speciellt farligt... släpp lös allting... tryck in undan känslorna... våga va den du är å skit fullständigt å vad folk tycker å tänker... det är den enda sättet du kan göra nånting... jag råder dig å snacka med nån... våga lämna ut dig till en psykolog... dom jobbar med sånna som dig...

jag håller tummarna!!!...

När min första kärlek gjorde slut sa jag inte ett ord till honom, fastän jag ville skrika, slå, hata och samtidigt be honom ta mig tillbaka.
Jag började dra mig undan från mina vänner, som inte förstod vad som hände med mig.
När folk gjorde mig illa gick jag bara min väg, satte mig i min säng och läste eller lyssnade på musik. När min pappa ställde in saker vi bestämt lade jag bara på luren i örat på honom och gjorde någonting annat.
Jag reagerade aldrig.
Iofs så blev jag ganska bitter, fast mot de människorna som inte förtjänade det. Istället för att berätta för mitt X hur mkt han sårat mig fick min bästa killkompis ta den skiten. Istället för att berätta för pappa hur mkt han sårat mig fick mamma ta det.
Till slut frågade mina vänner vad det var jag höll på med, och om jag verkligen ville ha dom kvar som vänner.
Jag fattade inte hur illa jag gjort dom förrens dom berättade. Och hur dåligt jag behandlade mamma det har jag själv förstått.
Jag berättade hur jag kände och hur arg och ledsen och sårad jag var för mitt X. Jag släppte ur allt jag hade hållt kvar när han dumpade mig.jag skrek och skällde och berättade hur illa han gjort mig, och faktiskt så blev det bättre... det tog ett halvår innan jag berättade det för honom, och under det halvåret saknade jag honom otroligt mycket.längtade jämt efter honom och hade helt enkelt inte kommit över han. Men efter att jag berättade för honom...Jag saknar honom inte längre!
Jag tror jag behövde berätta det för honom, inte för att han skulle fatta, utan för att jag skulle få lätta på mina känslor.

Jag är som dej,eller du som mej.Jag har nog ente skrattat rejält sedan jag va riktigt liten,och om jag skrattar nu så blir det aldrig mer än ett leende och ett "haha".Tror ente det går att göra något åt.Har läst lite psykologi och jag tror att detta skulle klassas som en sorts Deppression.Kanske rentav bara en ungdomsdeppression,detta är något de flesta går/har gått igenom.Bara fortsätt som du gör eller gör en ändring i ditt liv.Det är det enda som kan göras åt saken.Exprimentera;)

Men på ett sätt är det RUSKIGT skönt att vara så också, även om det är destruktivt i längden för en själv.

Har gjort allt med en axelryckning dom senaste 4 åren men ska försöka sluta för de pajjar samtidigt.

Jag är likadan,men jag kan "slå på" känslorna om jag känner för det.för de mesta är dom dock av,känner absolut inget, ingen kärlek för någon, ingen sympati o så.
Mitt började också när det hände en sak mellan mig & mitt ex när vi fortf. var tillsammans.
Efter det palla jag inte med ett skit och til slut stängde jag av känslorna även för honom.