Bekännelser.
Det tar verkligen emot att skriva det här, men jag behöver en ventil och whoa verkar vara min sista utväg.
Livet är på väg åt helvete igen.
Jag mår piss igen, jag klarar inte av att hålla uppe min egen existen. Ännu en kvinna är på väg att sparka mig i skrevet. Hon står beredd två steg framför mig, siktar, tar sats.
Och där står jag som ett fån utan en disktrasa att skydda mig med, igen.
Samtidigt med detta visar jag upp en osedvanligt svag självdisiplin och skiter i universitetet med allt vad det innebär.
Det känns bittert att världen inte är skapad för sådana som mig, unga män med hjärtat på rätt sida av egot, och mer i skallen än i plånboken. Världen är till för de som kan ta det dom vill ha, utan att tänka på konsekvenserna. Dagens idealmänniska är en våldtäktsman med mindre medkänsla än datorn jag skriver på.
Jag har så mycket kärlek att ge, dela med mig av, skänka bort, men jag hittar ingen som är villig att ta emot den, ingen som är värd den till att börja med iallafall. Istället lägger jag alla känslor på hög, i en liten kapsel strax till höger om mjälten där dom för evigt ska ruttna tills allt som finns kvar är en liten hög svart aska, som väntar på att blåsas bort av ett nysande kvalster.
Än en gång får verkligheten mig att kännas så misslyckad. Bortkollrad i världens eviga fotbollsmatch.
Jag lyckas nämligen med konststycket att missa en straffspark utan målvakt, och bollen som studsar mot ribban träffar med förnedringens fulla kraft i mitt ansikte.
Jag är uppenbarligen inte värdig att slita på världens smutsiga patina, och vad jag än gjort för fel i ett tidigare liv är jag säker på att det knappast var värt det. Så mycket kan jag vara säker på, men det är ingen större tröst, eller hur?