Barn, konst och pedagogik - Hjälp!
Alltså, jag har försökt skriva den här skiten hela veckan, men det går bara inte. Jag kommer inte fram till några slutsatser, ser ingen kärna, förstår inte, har inget att säga. Och jag måste vara klar till imorgon. Det ska vara en text om naivistiskt måleri, centralperspektiv, barns konst och vuxnas uppmuntran. Jag vet inte om någon har nån bra idé, eller om det är hopplöst att hoppas på hjälp här, men jag har ingen annanstans att vända mig. Nåja, det här är dravlet jag skrivit ihop hittils:
Onda och goda gudar
Under den tid då barn blir till vuxna söker de förebilder, hjälp att förstå och bli som de vuxna. Men hos de vuxna som gladeligen vill hjälpa barnen i deras utveckling finns en iver som inte nödvändigtvis är barnen till godo. I försöken att leda barnen rätt i deras väg in i vuxenlivet lotsas barnen genom föreställningar om vad som är rätt och vad som är fel, men fråntas chansen att hitta fram själva genom egna insikter. På det viset blir de goda gudarna, de hjälpsamma vuxna, ibland till hinder istället för stöd.
Inom konsten kommer det sig därför att barnen fostras i en anda där det realistiska avbildande perspektivet blir normen, och att de upplever sina egna idéer och alster som otillräckliga, för att inte säga rent ut sagt dåliga.
Picasso har sagt att "konsten är en lögn med vars hjälp man finner sanningen", och det kan appliceras på de avbildande perspektiven. Hos yngre barn kan exempelvis mamman, om hon har en mer framträdande och viktig roll i familjen än pappan, avbildas som oproportioneligt stor ur ett realistiskt perspektiv. När barnen då tränar bort sin förmåga att gestalta känslor och insikter på det viset genom att det realistiska perspektivet blir norm och eftersträvansvärt förlorar de också sin förmåga att uttrycka känslor och erfarenheter genom konsten. Konsten blir bara avbildande, och saknar djup. Och är därmed knappast alls längre konst, utan ett hantverk.
På samma vis som när man lär sig att läsa och övar upp sin förmåga att tänka abstrakt måste byta bort sin förmåga att se saker ur det jordnära och praktiska perspektivet är det svårt att byta tillbaka när man lärt sig den realistiska normen och sättet att se på världen. Men det finns ju något eftersträvansvärt hos barnens sätt att gestalta sin syn på sin verklighet, som när man väl skolats in i det realistiska avbildandet är svårt att nå igen. Många, kanske de flesta, gör det aldrig. Men många försöker, och vissa kan åter se storheten i det naivistiska måleriet, och kanske till och med återskapa den sanning som förmedlas genom ett barns bild, utan att det blir konstlat och sökt.
Ändå finns ett slags förakt för det naivistiska måleriet, ett förakt som barnen i sin strävan att bli som de vuxna tar till sig. De kan inte längre se storheten i sina egna verk, utan betraktar dem som sämre än de vuxnas. Som att deras gestaltande av världen är mindre tekniskt perfekt, att porträttet ser fel ut, att deras bilder inte ser ut som den verklighet de försöker avbilda. Tilltron till den egna förmågan avtar, och de väntar istället på att få växa upp och göra det som de tror och tycker är rätt.
Faran ligger därmed i när barnen får fel sorts hjälp. När deras försök att kopiera och bli som de vuxna uppmuntras och premieras. Att de får höra att de är duktiga för att vara barn, och att de har potential att bli riktigt duktiga i framtiden; när de i själva verket redan kan prestera något den genomsnittlige vuxne inte skulle klara av. Det är vår skyldighet att hjälpa barnen förvalta sin förmåga att gestalta verkligheten ur fler perspektiv än det realistiska, att hindra barnen från att lära sig att en naivistisk tavla är dålig för att den liknar något de själva skulle kunna ha gjort.