andnöd
i går kväll blev det galet..
jag och min kille pratade i telefon och det hela slutade med at vi typ gjorde slut..
sekunden han sa att vi kanske skulle tacka för de som varit slutade mina lungor funnka..
grejen är den att jag trodde aldrig att jag skulle bry mig så mycket som jaggjorde. det är inte min grej att bli så upprörd över att en kille drar.
men det blev jag alltså..
jag fick panik andnöd och grät så ögonen skulle trilla ut.
jag har ju förbannat mig själv flera gånger under dagen över det anfallet... varför blev det så liksom?
kan man vara så kär?
i alla fall så varade vår separation bara en halvtimme eller något.. men efteråt kände jag liksom paniken sitta och skratta i bakhuvudet... om vi kommer vara ihop längre och komma ännu längre i vårt förhållande till varandra vet jag ju inte om jag kommer överleva nästa anfall...
det var verkligen hemskt.. jag har aldrig varit så rädd eller ledsen.. svårt att förklara exakt HUR rädd jag var.. det var nåt så grymt mycket så jag blev svimfärdig..
finns det fler som har känt så här någon gång?